Hildebrand, Weyler: Pensionat Paradiset

Weyler Hildebrands (regi) ”Pensionat Paradiset” (1937) med manus av Robert Wahlberg och Artur Enell brukar ses som sinnebilden för begreppet pilsnerfilm – men så mycket pilsner dricks där ju inte, snarare då andra starkvaror. När Julle Bergström (Thor Modén) har sjungit ”En äkta mexikanare” i en scen, där han har låtsats vara operasångaren Don Carlos, förklarar han inför pensionatsgästerna, att medlet för att få bra sångröst är hojtarolja, och på frågan var man kan få tag på det svarar han ”På Systembolaget”, med tillägget att man då bör fråga efter Kron.

Starkare varor än pilsner förekommer också till exempel i scenen, där pigan Lotta (Marita Marke) under syarbete använder sig av fästmannen och skräddarlärlingen Nisse (Nils Ericson) som provdocka med peruk och allt och Nisse sedan blir uppvaktad av sol-och-våraren och tjuven Kihlman (Arthur Fischer), här opererande under namnet baron de Planche.

Tidens kritiker, framför allt Carl Björkman i Dagens Nyheter, var inte nådiga mot den här filmen. Bland det som Björkman nämnde fanns mängden av slapstickartade detaljer, som fanns inlagda i filmhandlingen: pensionatsgästerna och deras beteende (adelsdam med taxeringkalender, barn som inte kan hålla tätt, någon som nyser i väg det som serveras på smörgåsbordet, skokräm i stället för solkräm, Nisses erövring, iförd dambaddräkt med ballonger som bröst, av simborgarmärket, då ena ”bröstet” exploderar, när nålmärket ska fästas där). Mycket är ganska plumpt men ett och annat också pricksäkert, som fröken Cronbloms (Lili Ziedner) kommentar om den just anlända morgontidningen: ”Det var rysligt vad få döda det var i dag då!”.

Carl Björkman kallade den här filmen för ”ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald”, men det är ändå att ta i. Själv har jag inte några större svårigheter att skratta åt de flesta farsinslagen. För egen del har jag svårare med bristen på normal realism, sådant som att innehavarinnan av pensionatet, Elvira Pettersson (Julia Caesar) inte skulle känna igen den närboende skräddaren Julle Bergström, när han en natt besöker pensionatet för att dra ur sladden till det strykjärn hans syster, pigan Lotta, har glömt på, och då – när han blir upptäckt – låtsas vara Don Carlos från Argentina.

Jag skulle naturligtvis kunna återberätta hela den snåriga farshandlingen, men jag nöjer mig med att avslöja vad som händer mot filmens slut. Lotta och Nisse får varann, så också Elsa Petterssons dotter Margit (Greta Ericson) och Margits älskade ingenjör och racerbåtsförare Erik Karlsson (Folke Helleberg), det senare efter det att den av mamma Elsa förordade Kihlman har avslöjats som en simpel tjuv. Kihlman försöker fly i en racerbåt men besegras ombord i ett rejält filmslagsmål av Julle. Erik belönas med en stor summa pengar av den riktige Don Carlos (Carl Hagman), som nu har dykt upp.

Även Julle åker dit, på äktenskap med Elsa.

Allt det här hindrar inte, att det mesta i den här filmen görs med mycket gott humör och av rutinerade skådespelare. Nämnas bör också, att filmen innehåller ganska många sång- och musikinslag, och att man i småroller ser några mycket kända skådespelare och sångare som Sigge Fürst, John Botvid och Calle Reinholdz.