Scola, Ettore: En alldeles särskild dag

Jag hade tidigare Ettore ScolasEn alldeles särskild dag” (”Una giornata particolare”, 1977) på VHS, men jag har nu också skaffat den som DVD-film. Gör det ni också – det här är en alldeles fantastisk film, vare sig man ser den politiskt, som ett drama om magnetism mellan två människor eller estetiskt, som filmskapelse.

Den är också mycket ovanligt komponerad.

I början av filmen ser vi autentiska journalfilmsavsnitt som sätter fokus på tiden och den politiska miljön: Hitlers besök hos Mussolini i Rom den 3 maj 1938.

Vi ser också en jättelång kameraåkning längs fönsterraderna i ett hyreshuskomplex, där kameran stannar till vid fönster, bakom vilka de två människor bor, som blir huvudpersonerna i det här dramat, ett möte mellan två människor med olika livsvillkor och av olika kön: Antonietta (Sophia Loren) och Gabriele (Marcello Mastroianni).

Hennes morgon med barnen – sex stycken – och maken, en fascistisk tjänsteman, upprätthåller sig Scola mer vid än vid Gabrieles, som sitter och skriver ut adresser på kuvert och ett slag öveväger att skjuta sig själv. Antonietta har fullt sjå med att laga frukost åt maken och alla barnen och se till att barnen är rena och propert klädda denna alldeles särskilda dag, då Il Duce möter Führern och hyllas med parader och av människomassor. Att hon inte följer med den övriga familjen har tydligt med hennes underordnade kvinnoroll att göra – senare i filmen får vi se hennes urklippsalbum med bilder på fascismens koryfeer, så hon är verkligen ingen revoltör.

Kvar i det jättelika huskomplexet verkar bara vara en nyfiken och påflugen portvakt och så Gabriele, som vi först lite i sänder får lära känna (bland annat genom portvaktens sladder).

När huset sedan är praktiskt taget tomt och Antonietta långsamt börjar städa i hemmet, flyger familjens papegoja, vars bur hon har råkat lämna öppen, ut genom ett fönster, som hon också har lämnat öppet. Hon försöker locka på den, men den flyger i väg och sätter sig i stället vid den för henne helt okände Gabrieles fönster. Så hon störtar i väg till den del av huskomplexet där han bor och papegojan finns, ringer på och ber honom om hjälp. Det tar en stund innan han kommer – vi har sett hur han har övervägt att skjuta sig, och han har också i ett vredesutbott spritt ut drivor av de där kuverten, som han uppenbarligen hatar att hålla på med; nu försöker han snabbt städa upp lite, innan han öppnar.

Sen lyckas han fånga in den förrymda fågeln och ge den till henne.

Men därmed är det här inte slut. Någonting uppstår i mötet mellan de här ganska olika människorna, dock av olika kön. Också för dem blir det här en alldeles särskild dag.

Jag tänker inte referera de olika faserna av den här dagen, med nya möten av ganska sökta skäl: Han kommer till exempel över till hennes lägenhet och erbjuder henne, en kvinna som aldrig läser några böcker, ett exemplar av Dumas‘ ”De tre musketörerna”. Med små medel får Scola oss åskådare att förstå den lust att vidga och spränga gränser den här mannen väcker hos henne. Hon kämpar mot den påbjudna moralen – har utbrott mot honom – men när det här till slut ändå ändar i ett lidelsefullt samlag, är inititativet hennes.

Vilket kanske inte är så märkligt mot bakgrund av det han berättar, att han i själva verket också dras till andra män. Det plus hans ironiska distans i jobbet på radion till uppdraget att skildra det fascistiska Italien har gjort att han har tvingats lämna sitt arbete och i stället försörja sig på det där struntet vi tidigare i filmen har sett honom ägna sig åt.

Vi har tidigare i filmen också sett honom packa en väska, och i kvällningen ringer det på hans dörr. Där ute står några män och väntar på att få föra bort honom mot okända öden.

I sin lägenhet har Antonietta på rekordtid lyckats få ihop en middag, kall, vilket maken anmärker på.

Men den här alldeles särskilda dagen har inte lämnat henne opåverkad. När maken lite senare ger henne en invit om att det kanske är dags att göra det där sjunde barnet – en per veckodag, ni vet – förklarar hon anmärkningsvärt sturskt att hon inte är upplagd.

Och sen sätter hon sig i en fåtölj och börjar läsa Alexandre Dumas, ett litet, litet uppror mot fascismens uppfattning, att kvinnans domäner är moderskapet och hemmet.

* * *

Till manuset har, utöve Ettore Scola, också Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari bidragit.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^