Paasilinna, Arto: Milda makter

1992 läste jag Arto Paasilinnas roman “Harens år” och föll pladask för Paasilinna och hans romankonst: Den här boken är både vildsint och ömsint, och dess huvudperson har ett egensinne som fascinerar en person av min sort.

Sen har jag följt Paasilinna genom åren: läst varenda en av de hittills femton böcker av honom, som har publicerats på svenska. I bästa fall har de haft liknande kvaliteter som “Harens år” hade. Ofta har dock det skröneaktiga skymt det poetiska, som också finns hos Paasilinna. I sämsta fall är hans böcker mycket macho, ibland till och med sexistiska.

Den senaste till svenska översatta heter “Milda makter” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2005). I den anlägger Paasilinna ett gudomligt (men mycket jordnära) perspektiv på världen, och det är för övrigt inte första gången i hans böcker; “Åskgudens son” är ett annat exempel.

Utgångspunkten är att Gud är utarbetad och har gått in i väggen. Han vill ha friår och rådgör med Sankte Per och ärkeängeln Gabriel om vem som skulle kunna ersätta honom under viloperioden. Hans blickar faller på tornkranföraren Birger (Pirjeri på finska) Ryynänen i vårt östra grannlands huvudstad Helsinki. Och för att göra en lång historia kort: Ryynänen visar sig inte vara mot tanken på att för någon tid vara tjänsteförrättande Gud och börjar genast fundera över vad han då ska ställa till rätta.

Himlen visar sig vara belägen i de bulgariska bergen, Guds boning närmare bestämt i en gammal övergiven borg där.

Det faller inte den nye Gud, Birger Ryynänen, på läppen; hans håg står till Finland. Och mot de mäktiga gudomliga rådgivarnas råd flyttar han, efter rekognoscering, himlen med änglar och allt till den jättelika tomma träkyrkan i Kerimäki.

Han kommer också på kollisionskurs mot de andra höjdarna i himlen, när han försöker förverkliga flera av de andra punkterna på sin agenda, till exempel att upprätthålla världsfreden. Han får skaffa sig nya bundsförvanter, till exempel den enligt hans mening orättvist undanskuffade profeten Obadja.

Han får likaledes problem med påven, när han förespråkar födelsekontroll och aborter.

Jesus finns inte med i handlingen. Han är på resa någonstans i världsrymden tillsammans med den finske Åskgudens son, Rutja.

Däremot smider förstås Djävulen sina ränker – han gillar inte Gud Ryynänens strävanden för världsfreden, miljön med mera. Som i den bästa av teologins världar uppträder Den onde i olika förrädiska skepnader; till exempel försöker han fresta Pirjeri, förklädd till den finske vattenguden Ahti. Men Pirjeri avslöjar honom.

Ändå blir slutet inte så lyckligt för den ställföreträdande guden Ryynänen. När den vanlige allsmäktige Gud kommer hem till himlen (som han trodde låg i Bulgarien) och får veta allt det som ställföreträdaren har hittat på, blir han fly förbannad, och låter Ryynänen gå i förtid.

Pirjeri får återvända till sin älskade Eija Solehmainen, som väntar hans barn, och det är inte så illa det heller.

Så långt är det här en rolig och fantasifull historia, förutsatt förstås att man, som jag, inte tar de heliga ting som skildras allt för allvarligt.

Men boken rymmer också en sidohistoria, som går mer på tomgång, den om Ryynänens gamle kompis Torsti Rahikainen, en riktig olyckskorp vars liv och affärer på andra sidan jordklotet Ryynänen med hjälp av den japanske ängeln Konko-Hito, av ställföreträdande Gud upphöjd till skyddshelgon, gång på gång får lov att rädda.