Widerberg, Bo: Mannen från Mallorca

Leif G W Persson gav ut sin ”Grisfesten” redan 1978, men Bo Widerbergs filmatisering, kallad ”Mannen från Mallorca”, kom först 1984. Ändå var kriminalgenren inte ny för Widerberg. Redan 1976 hade han gjort film, lysande sådan, av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ”Mannen på taket”.

För yngre tittare, som inte känner till verklighetsbakgrunden, ter sig ”Mannen från Mallorca”, möjligen bortsett från dess slut – poliserna blir tvungna att lägga av, eftersom de inte kan få fram tillräckliga bevis – som en spännande och verklighetsnära thriller, det senare understruket genom deras myckna konsumtion av hamburgare. Också resten av handlingen skulle åtminstone kunna tänkas hända i verkligheten: ett statsråd som utnyttjar prostituerade ger en polis, samtidigt en rånare, alibi i samband med ett väpnat rån, därför att polisen i fråga ser genom fingrarna med att statsrådet har en sådan här förbindelse, till och med förser den prostituerade kvinnan med ett hundkoppel, trots att hon inte har någon hund.

I filmen hanteras det här försiktigt – Hans Villius spelar för övrigt justitieministern – men alla vi som var med på den här tiden vet ju, att den här delen av historien anspelade på Lennart Geijer, justitieminster i Olof Palmes regering. Leif G W Persson hade för övrigt själv jobbat hos Geijer och hamnade sedan länge ute i kylan, medan justitieministern åtminstone för den närmaste tiden klarade sig, bland annat genom att få uppbackning av statsministern.

Allt det här kastar förstås ljus över filmens dystra slut. Men låt oss ta det från början.

Två poliser, kriminalinspektörer, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömsen), är ute på uppdrag i sin bil, när de plötsligt via radio dirigeras till en bank, där det pågår ett väpnat rån. Brottsplatsen och dess omgivning blir därefter platser för dramatiska och idylliska händelser, de senare med samband till dagens datum, 13 december: Den maskerade rånaren länsar hänsynslöst banken på pengar – bytet blir 395.000 kronor, visar det sig senare – medan han skrämmer kunder och personal halvt från vettet. Sen tågar det där luciatåget med skolbarn in. Jarnebring och Johansson tar utomhus upp jakten på rånaren, men han undkommer.

Poliserna förhör förstås vittnen, men några av dem blir mördade – för att de har känt igen rånaren? Hemma hos ett av de här offren hittar vårt polispar ett foto från en grisfest på Mallorca, där inte bara den dödade grabben och den nu likaså mördade alkoholiserade sportjournalisten Olsson är med på bild utan också en polis vid namn Kjell Göran Hedberg (Rico Rönnberg), som arbetar vid Säkerhetspolisen.

Våra båda poliser har, på grund av sin närvaro vid rånet, knutits till våldsroteln för att där kunna forstsätta efterforskningarna, men när de för chefen där, Dahlgren (Ernst Günther), framför sina misstankar – det finns annat också på den här Hedberg – ändar detta i att Hedberg får alibi av självaste justitieministern.

Det händer sedan också andra, märkliga saker. Gamla fru Wahlberg, som bor under den prostituerade Eva Zetterberg (Nina Gunke) och tidigare beredvilligt har berättat om ministerns besök där, minns plötsligt inte längre någonting.

Också annat material, som fotonegativ som dokumenterar den här förbindelsen, försvinner plötsligt, troligen genom Säkerhetspolisens ingripande.

Alltsammans är spännande och filmiskt väl berättat, men jag vill avslutningsvis poängtera, att det finns en risk med att, som jag gör ovan, så uttryckligt koppla samman filmens fiktiva historia med den nog så reella geijeraffären: Mycket av det jag berättar ovan hör över huvud taget inte ihop med den utan är fiktion, skicklig sådan men ändå en deckarstory, signerade Leif G W Persson.