Modén, Thor: Augustas lilla felsteg

”Augustas lilla felsteg” (1933) är unik så till vida att Thor Modén inte bara medverkade i filmen utan också stod för regin.

Jag har, efter eget önskemål, fått den i present av hustrun i en samling med sex DVD-filmer, benämnd ”Den stora pilsnerboxen”. Också ”Augustas lilla felsteg” innehåller både pilsner och sprit, den senare ymningt flödande ner i struparna i ett avsnitt där det inte bara exekveras nubbevisor utan också en nästan otrolig mängd slagdängor från förr, sådant som fru Lenngrens och Glucks ”Pojkarne”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, det kända Edvard Persson-numret – jo, han är själv med i filmen – ”Kalle P”, Evert Taubes ”Albertina”, ”Ta-Ra-Ra-Boom-De-Ré” (som Joe Hill skrev en mer politisk text till) och så vidare – jag har faktiskt bara nämnt en liten del av repertoaren.

För all del dricks det en del alkohol i den här filmen, men det var nog just själva drickandet snarare än alkoholralaterade handlingar som upprörde tidens folkrörelser, inte bara nykterhetsrörelsen utan också delar av arbetarrörelsen – det förekom faktiskt att någon arbetarrörelsestyrd folketshusbiograf bojkottade den här filmen. Annars ter sig de familjer från den tidens Söder i Stockholm, då fortfarande en stadsdel som beboddes av arbetare och annat småfolk, som ganska vanliga människor: målarmästare Smulle Månsson (Evard Persson) och hans hustru Klara (Tyra Leijman-Uppström) samt deras dotter Ingrid (Aino Taube), även fabriksarbetaren David Magnusson (Siegfried Fischer) och hans hustru Augusta (Dagmar Ebbesen) samt Davids fosterson Einar Hallbäck (Nils Jacobsson). Granne med dem bor också kufen Petter Söderqvsit (Hugo Jacobsson), som både samlar lump och även tomflaskor (och dess förinnan gärna konsumerar vad som finns i dem).

In i den här idyllen träder Augustas bortadopterade ”felsteg” från unga år, Lisa (Rut Holm), som plötsligt per brev har meddelat sin mamma, att hon tänker komma och hälsa på. På tåget till Stockholm hamnar hon i samma kupé som Holger Jönsgård (före detta Jönsson), spelad av Thor Modén. Han är lantbruksagronom från Mjölby men nu på väg till Stockholm för att ta patent på en revolutionerande uppfinning. De här två finner varann under tågresan, och Jönsgård erbjuder sig att ledsaga Lisa hem till hennes mamma. David blir förstås överraskad över att Augusta har en dotter men beter sig generöst och sympatiskt: lovar att acceptera Lisa som sin egen dotter. Och för att göra en lång historia kort: I slutet av filmen förklarar Lisa att Stockholm nog ändå inte är något för henne och meddelar att hon i stället följer med Holger till Mjölby.

Einar har tagits om hand – som fosterson – av den hygglige David, närmast för att han en gång åkte fast för cykelstöld, vilket förklaras med att hans farsa var alkoholist. Han är kär i Ingrid men lite blyg, och den dramatiska delen av den här filmhistorien är att Ingrid då lockas att bli utbjuden (på biltur!) av den bortskämde men inte särskilt redbare sonen, Helge (Werner Ohlson) till fabrikör Hagström (Arthur Fischer).

Helge överrumplar Ingrid med att köra henne till en restaurang med vidhängande hotell i skärgården, och på den här punkten är filmen överraskande frispråkig (fastän det censurerades när det begav sig): Han lurar in sig på hennes hotellrum och utsätter henne för ett regelrätt våldtäktsförsök. Fast hon lyckas naturligtvis – något annat vore otänkbart – värja sig.

För det här får Helge sedan en rejäl överhalning av Einar, varefter Helge beslutar sig för att hämnas genom att försätta konkurrenten ur spel. Så han arrangerar i samband med en penningtransport, utförd av Einar, att tre hundra kronor försvinner ur det kuvert Einar har lovat transportera. Ett tag ser det illa ut för Einar, men i rätt ögonblick ingriper lumpsamlare Söderqvist – han är synsk också – med Helges kavaj, som visar sig innehålla de försvunna 300 kronorna. Pappa fabrikören, själv en hyvens karl, belönar då Söderqvist med de 300 kronorna, vilket räddar Söderqvist – han ligger nämligen efter med flera månadshyror.

Och sen får förstås också Ingrid och Einar varann.

Pilsnerfilm, ja. Men också en inte helt oäven historia om både mänsklig falskhet och mänsklig värme. Till och med den dumme Helge blir förlåten efter att ha blivit uppsträckt.