Mangold, James: Knight and Day

Jag har sett James Mangolds ”Knight and Day” (2010) två gånger, senast nu i TV. Jag skriver ju ganska ofta om filmer, men jag ser i själva verket långt fler än dem jag har valt att recensera.

”Knight and Day” är om man ser till filmhandlingen och karaktärerna en ganska usel film, men den är åtminstone bitvis roande. Fast det som lockar mig att skriva är att regissören och även manusförfattaren, Patrick O’Neill, så uppenbart har haft en av mina favoritfilmer, Alfred Hitchcocks ”I sista minuten” som inspirationskälla, och jag tänker då inte bara på den kvinnliga huvudpersonens, bilreparatören June Carter (Cameron Diaz), blonda skönhet. Fast i den här aktuella filmen har den kvinnliga och den manliga huvudpersonen, Roy Miller (Tom Cruise) omvända roller: Han är, fast avhoppad visar det sig, CIA-agent, medan hon är oskulden som oavsiktligt dras in i historien. Även resten av handlingen har paralleller i respektive film: Det rör sig om spionage/industrispionage. Omständigheterna för de agerande till olika platser, där det händer dramatiska saker.

Fast jag vill inte överdriva det här, detta eftersom ”Knight and Day” är en så påtagligt mycket sämre berättad historia – ibland begriper man inte varför de agerande hamnar just där de hamnar, hur CIA får reda på var de håller hus och varför de är just i Alperna eller Spanien. (Ibland tror jag att faktorer som att få med tjurrusningsscener har varit det främsta skälet till valet av plats.) Och varifrån kommer klädespersedlar som en baddräkt – observera att det här är en amerikanskt kysk film – när de ett slag visatas på en ö i, tror jag, Karibien?

Filmen börjar ändå klassiskt hyggligt, med att Havens, på väg hem till sin systers bröllop, råkar kollidera ett par gånger med Miller på flygplatsen (avsiktligt från hans sida, visar det sig) och på så sätt i sitt bagage får med ett avhonom stulet föremål. CIA, som jagar honom, har sett till att tömma det plan han ska åka med på övriga passagerare – men eftersom de nu tror att Havens är lierad med Miller, får även hon biljett till planet, nästan tomt visar det sig. Men där sitter förstås Miller, och de börjar prata med varann. När hon sen går på WC, utbryter helvetet i resten av planet. Men Miller tar den ene efter den andre av daga, så när Havens kommer ut från toan och planet hamnar i en luftgrop, ramlar det ut en rad döda män ur sina stolar och ut i mittgången. Det visar sig att Miller har skjutit även piloterna, men han kan naturligtvis flyga plan också – han klarar allt – och landar det på en autostrada med biltrafik, varefter de hamnar i en sädesåker. (När han har fått ut Havens ur planet, exploderar detta och brinner upp. (Minns ni en liknande scen med ett besprutningsplan i ”I sista minuten”?)

Så småningom får man vara med om biljakter och långt fler eldstrider än vad som skulle behövas, och den här historien har partier, alltid våldsamma, som alltså äger rum även i andra länder, i Europa.

Hela historien förtjänar inte att återberättas i alla sina detaljer, men man måste rimligen ändå nämna, att den före detta agenten Miller har lagt rabarber på ett närmast evigt fungerande batteri, benämnt Zephyr. Det visar sig också, även om Miller länge för Havens bakom ljuset, att han faktiskt har snott det här batteriet och är på flykt från CIA.

CIA har vid det här laget förstått, att Havens inte är någon kumpan till Miller och berättar hur det förhåller sig för henne, och när han efter en våldsam strid besegras och förs till sjukhus, skickas hon hem.

Men strax därefter kommer en för oss välbekant kvinna i sjuksköterskedräkt in till patienten och skjutsar i väg honom i hans rullsäng. Och sen förstår man att de här båda ger sig i väg på en mycket lång resa utomlands, förhoppningsvis utom räckhåll för CIA. Så åtminstone upplösningen är lite fräck, igen.