Tetzner, Lisa: Är Paul skyldig?

Jag har tidigare skrivit om min favoritförfattare i pojkåren, Lisa Tetzner, och hennes bokserie om barnen från 67an i Berlin.

Nu har jag på Tradera fått tag på ytterligare en bok i den serien, “Är Paul skyldig?” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms bokförlag, 1945).

Förläggaren, Axel Holmström (1881-1947), är också värd några rader på en blogg, som ofta handlar om arbetarrörelsens historia. Holmström var i unga år med i Stockholms arbetarekommuns styrelse, men hans revolutionära kynne förde honom till ungsocialisterna, en anarkiserande gren av den unga svenska arbetarrörelsen. Han var expeditör på tidningen Brand och en av dem som grundlade Bokförlaget Brand. 1910 startade han dock ett bokförlag under eget namn. Detta förlags utgivning var förnämlig: bland de översatta författarna fanns, förutom Lisa Tetzner, till exempel Upton Sinclair och den gåtfulle B Traven. Men också flera av de mycket betydande svenska arbetarförfattarna debuterade hos Axel Holmström: Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. Efter Axel Holmströms död togs många av de författare och titlar, som hade funnits på hans förlag, över av socialdemokratiska Tidens förlag, och många av de arbetarförfattare, som hade debuterat hos Holmström, utgavs i Folket i Bilds – ett dotterföretag till Tiden – folkbokserie.

När jag under folkskoleåren läste Lisa Tetzners böcker, var det alltså i nyutgåvor från Tidens förlag.

När “Är Paul skyldig?” börjar, har händelserna i flera andra böcker av Tetzner – “Erwin i Lappland”, “Skepp utan hamn” och “De skeppsbrutnas ö” – redan ägt rum.

Den schweiziske violinisten Fritz Suter och hans fru är på väg hem, via ett Frankrike, som håller på att intas av tyska trupper. Med sig har de sonen Hans och hans två vänner, Pascal Pagnol, en föräldralös fransk pojke, och Lukas Gellert, en också föräldralös, dessutom handikappad judisk pojke, som redan en gång har undsluppit nazisterna (i hemlandet Tyskland).

Färden genom Frankrike, först i bil som havererar, sen per tåg – alltsammans i en växande malström av flyktingar och under tyskt bombardemang – blir en mardröm. Pascals farmor, till vilken han skulle, visar sig också ha flytt, och så slår Pascal även fortsättningsvis följe med de andra. I kaoset efter bilhaveriet kommer pojkarna ifrån föräldrarna Suter; dessutom såras Pascal i huvudet vid en bombkrevad. Men Hans Suter kommer på en lösning: de ska ta sig till Nanna, hans gamla barnsköterska, som bor nära gränsen till Schweiz för att därifrån försöka ta sig över till neutral mark. Och efter ytterligare äventyr och umbäranden lyckas de faktiskt ta sig över till den schweiziska sidan.

Bokens andra avdelning handlar om Paul, som blev kvar i 67an i Berlin. Handlingen omspänner andra halvan av andra världskriget, den då Pauls syskon undan för undan tvingas flytta tillbaka de nålar, med vilka de på en karta märker ut den tyska fronten. Engelsmännen bombar Berlin, och Paul, som är med i Hitlerjugend, har ständiga nattpass som hjälpreda under de nattliga bombräderna.

Paul är en pojke som, liksom i de tidigare böckerna om barnen i 67an, ofta vacklar mellan det han innerst inne vet är rätt och det som andra prackar på honom. Han sviker sin gamle hygglige lärare magister Köwel, kallad Brummel, när han drivs till att ange Brummel för politisk opålitlighet, med påföljd att Brummel tvingas avgå från sin lärartjänst – men han försöker också be om förlåtelse. Paul framställs inte, av den skarpt antinazistiska författarinnan Lisa Tezner, som ett monster; till Tetzners förtjänster som författarinna hör, att hon försöker se också orsakerna bakom ett skeende.

Sen drabbas Paul av den fullständiga katastrofen. 67an och husen runt om bombas och brinner. Paul lyckas ta sig ur skyddsrummet och börjar leta efter sin familj, som fanns i ett angränsande skyddsrum. Han hittar sin mamma död med krossade lemmar, och räddningspersonalen konstaterar, att alla som blev kvar nere i skyddsrummet antingen har krossats eller drunknat av vatten från söndersprängda rör. Där fanns resten av hans familj: pappan och samtliga syskon.

Både den här skildringen av det brinnande Berlin och krigsskildringen från Frankrike i första delen av boken är knappast något att sätta i händerna på läsomogna barn. Hos mig väcker det här minnen från min egen barndom: först ryska, sen tyska militärer på bygatan i Juminda, tyskt artilleri som skjuter över hustaken ut mot mål ute på Finska viken, flygstrid mellan ett tyskt och ett ryskt plan på himlen ovanför gårdsplan (det ena planet störtar med en rökpelare efter sig), pappa som gömmer sig på farstuvinden för att inte bli inkallad till Röda armén, flykten i pappas fiskebåt över Finska viken en februarinatt 1944, bomberna som föll över isen när vi en tid bodde på en liten ö utanför Helsingfors, skakningarna i skyddsrummet inne i Helsingfors, när de ryska bomberna föll över stan…

Men tillbaka till Paul: ensam, släpandes på sina två kaniner, Mi och Ewi (döpta efter barndomskamraterna Mirjam och Erwin), ger han sig i väg på en irrfärd genom det brinnande Berlin. Han träffar en störtad engelsk flygare, som ger honom choklad, och i en hölada, där han sover på väg till ett uppsamlingsläger för ungdomar, som ska skickas till fronten, träffar han en förrymd rysk krigsfånge, Sergejevitsj, en pojke i hans egen ålder. Paul gör inget för att ange rymlingen och blir, först motvilligt, vän med honom.

De beslutar sig för att tillsammans rymma fältet. Som fripassagerare på tåg åker de en natt mot Strassburg – hoppar av och börjar en mödosam vandring mot schweiziska gränsen. Och de lyckas ta sig över.

Sen kommer ett slut som ter sig föga sannolikt – men vad kan inte hända i ungdomsböcker? Den som hittar de båda flyktingarna i snön är Hans Suter. Och Paul får genom honom och hans kompisar Pascal och Lucas veta, att de här tre pojkarna har befunnit sig på De skeppsbrutnas ö tillsammans med Mirjam och att Mirjam, på väg från USA till Schweiz, tills vidare har fastnat i London.

På så sätt knyts bokens två separata handlingar, om än något krystat, ihop på slutet.

Ytterligare en anmärkning: Den unge ryske flyktingens – han är för övrigt från Stalingrad – skildring av livet i Sovjetunionen är mycket för ljus. Givetvis i historiens ljus. Men vi var många som redan då hade helt andra erfarenheter av vad en sovjetregim innebar.