Lindgren Astrid & Hellbom, Olle: Vi på Saltkråkan

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – “Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, “Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, “Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

“Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara “den blomsterkorg i havet” som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: “Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – “Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle medl farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – “Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)