Johansson, Ivar: När syrenerna blomma

Harald Beijer (1896-1955) var en på sin tid rätt mycket läst romanförfattare. För det borgade också att inte mindre än tre av hans romaner publicerades i FiBs folkbokserie och såldes i stora upplagor, 50.000, 60.000 respektive 85.000 exemplar. Han medverkade förstås också i tidningen Folket i Bild.

Romanen ”Johannes och Trubbnos” från 1949 har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen från 1952, kallad ”När syrenerna blomma”. Jag antar att filmens handling ligger nära bokens, eftersom det var Harald Beijer själv som skrev filmmanus.

För regin stod Ivar Johansson (1889-1963), en både flitig och känd filmregissör under 1930- och 1940-talen samt första hälften av 1950-talet. Fotograf var i det här aktuella fallet Sven Nykvist.

Man kan ha många, även kritiska, synpunkter på ”När syrenerna blomma”, men som folklivsskildring känns den – i motsats till många andra filmer – äkta, och det är inte bara de blommande syrenerna Sven Nykvist har lyckats med i sitt foto.

Som människoskildring är den mer trubbig. Man kan nog förstå, varför den manlige huvudpersonen blev som han blev – han övergavs till exempel av sin mor (Gudrun Brost) i Stockholm och utackorderades sedan till en familj ute på landet – men en rad enskilda händelser som ska illustrera vad som formade hans utveckling är så bjärt tecknade, att de ibland tenderar att slå över i oavsedd komik. Den mycket unge Johannes spelas av Paul-Erland Dahlerus, och Johannes i stan, först som kadett, spelas av Carl-Henrik Fant, senare mer känd under namnet Kenne Fant.

Som kontrast till honom, och kanske just därför så lockande för honom, framställs hans skolkamrat och kärlek från unga år, Charlotta (Nine-Christine Jönsson), kallad Trubbnos. Också hon flyttar till Stockholm och får där till att börja med hushållstjänst hos sin snåla och krävande och orättvisa faster, spelad av Hjördis Pettrsson.

I stället får hon bo hos Emma (Anna-Lisa Baude), husjungfru i Johannes’ barndomshem, och hennes man. Genom flitigt arbete samlar hon allt mer pengar på sin sparbanksbok.

Men eftersom hon är en sedesam flicka – inget sex före äktenskapet! – kompenserar sig Johannes i Julias (Maj-Lis Lüning) säng. Eftersom hon är vad som i Svenska Filminstitutets rollförteckning kallas ”femme fatale”, har han varit i den där sängen förut.

När den här historiens madonna möter dess hora, uppstår det svåra komplikationer – bland annat blir Johannes vid ett sådant tillfälle på restaurang svårt plakat på champagne, inbeställd för Trubbnos’ genom hårt arbete hopsparade pengar.

När sedan horan vid ett tillfälle, när Johannes åter har tagit Trubbnos ut på restaurang för att försonas och lite mera och han är ute för att hämta det där lite mera, slår sig Julia ner vid Charlottas bord och börjar berätta – varefter det utbryter slagsmål mellan damerna.

Nu återkommer emellertid Johannes och leder ut den förtvivlade och arga Trubbnos, som får lugna ner sig på en parkbänk bland blommande syrener. Och där tar han fram förlovningsringar med ingraverade namn och allting. Med ringarna på fingrarna går de in i restaurangen för att dansa tillsammans.