Gamlin, Yngve: Badarna

Lars Ardelius‘ roman ”Rök” (1964) har sin handling förlagd till Gotland, men när den filmades 1968, nu under namnet ”Badarna”, bytte regissören och jämten Yngve Gamlin miljön i den till Jämtland, dock med Ardelius’ goda minne – han skrev tillsammans med Gamlin filmmanus.

Nå, dess skildring av svensk landsbygd – ett samhälle med såg, järnhandel och alkoholistanstalt – under avfolkning och omställning är lika fullt väl fångad, likaså skildringen av de människor som lever kvar där.

Alkoholen spelar en viktig roll inte bara för de (inte heller där helnyktra) intagna på alkoholistanstalten. Järnhandlarens fru, Minni (Betty Tuvén), tar också till flaskan, när hennes liv och äktenskap saknar mening: Maken och järnhandlaren ”Knoppen” Berglund (Halvar Björk) har en historia i gång med kokerskan på alkoholistanstalten (Ingrid Thulin).

Fast när socialtjänstemannen Kjellgren (Åke Lindström) kommer på inspektionsbesök – egentligen för att lägga ner alkoholistanstalten – men inte hittar dess chef (som är ute och fiskar), stannar han kvar och slår även han sina lovar kring den vackra kokerskan.

För ytterligare ett ortsperspektiv står den handikappade kioskinnehavaren Gott-Melker (Björn Gustafsson), vars lilla rörelse bland annat utsätts för inbrott.

Lite extra ekonomiskt tillskott under den korta sommaren ger turisterna på campingplatsen. Tyvärr efterfrågar de så konstiga saker, att ”Knoppen” Berglund inte har dem i sin butik.

Den enda mer stadigvarande inkomstkällan utöver den nedläggningshotade lilla alkoholistanstalten är ortens såg. Det är killarna där som, när de en het sommardag svalkar av sig med ett nakenbad i timmerrännan, har gett filmen dess namn, ”Badarna”.

Som filmhandlingens loja och nyckfulla motor fungerar den femtonåriga Bua, mycket skickligt spelad av Gunilla Olsson. Hon driver dagarna i ända omkring i det lilla samhället: vadar i älven, ligger i det höga sommargräset, klättrar över staket från tomt till tomt, talar med människor hon stöter på, tjuvkikar på ett samlag mellan ”Knoppen” och kokerskan.

Hon blir också själv, kanske för sina lockande runda lårs skull, objekt för männens åtrå, och det här skildras inte vackert. Jag vet inte vilket som känns värst att se, den snudd på gruppvåldtäkt hon utsätts för på alkoholistanstalten eller den fullbordade våldtäkt hon utsätts för av järnhandlaren, när hon har sökt hjälp efter att ha hittar sin pappa (Gustaf Färingberg) död i sågspånsberget på sågen.

Vad det ska bli av henne – hennes mamma är sen tidigare död – får man inte veta.

Men hon lovar, efter tidens sed, den gråtande järnhandlaren att inte säga något. Så kunde man också lämna barndomen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^