Paasilinna, Arto: Hett blod, kalla nerver

Artto Paasilinna är en av Finlands mest populära författare, med stor läsekrets också i Sverige. Och även jag har läst ett tjugotal av hans romaner, nu även ”Hett blod, kalla nerver” (Brombergs, 2012, i översättning av Camilla Frostell, i original ”Kylmät hermot, kuuma veri”, 2006).

Nå, romaner och romaner – de berättelser han levererar har gärna formen av skrönor, som han kryddar med en myckenhet av det som ofta får karaktärisera den finska nationalkaraktären, stor konsumtion av alkoholhaltiga drycker.

Spriten – närmare bestämt smuggelspriten – lägger grunden till den förmögenhet familjen Kokkoluoto, pappa Antti ned hjälp av hustrun Hanna och barnmorskan Linnea Lindeman, men också sonen Tuomas så småningom lyckas bygga upp.

Trots att Kokkoluoto den äldre driver speceriaffär tolkas hans vägran att under revolutionens och frigörelsens år 1917 ställa upp på den vita sidan som ett aktivt ställningstagande för den röda sidan, och senare utsätts också sonen för ett, dess bättre misslyckat, försök att bli lämpad över på den sovjetryska sidan.

Den här familjen är socialdemokrater och står på småfolkets sida, har för det mesta också goda förbindelser med fackföreningsrörelsen. Och Kokkoluoto den yngre blir så småningom till och med riksdagsman (S) och viceminister. Ganska många namn ur finländsk politik, inte bara en del mycket kända socialdemokrater, förekommer i handlingen. Alla får inte eget liv, men särskilt förre presidenten Urho Kekkonen skildras på det för Paasilinna så karaktäristiska sättet, inte bara snar till flaskan utan också till fruntimren.

”Hett blod, kalla nerver” utspelar sig 1918-1990, det vill säga den livstid som Linnea Lindeman har spått att Antti ska få, och romanen blir därmed också en historik eller snarare skröna över Finlands moderna historia. Viktiga inslag i romanen blir på det sättet också de båda krig Finland utkämpade under andravärldskrigsperioden. Anttis insatser i de båda krigen skildras detaljrikt och drastiskt, och särskilt det han utsätts för i sovjetisk fångenskap har mer av socialrealism än skröna över sig.

Samtidigt är romankompositionen mycket nyckfull: Till det vi får ta del av ur Anttis livshistoria hör berättelsen om en turistresa till Spanien, också den nedsköljd med mycket sprit.

Man får inte veta särskilt mycket om hans ganska många barn, men Paasilinna använder två av dem för att illustrera historieskrivningen i någorlunda modern tid: En dotter får barn med en afrikan men återvänder ganska snart till Finland – och det här är ju faktiskt en berättelse om den finländska nationella slutenheten. En son blir under det röda sjuttiotalet kommunist, till och med sovjettroende kommunist – men senare förstår man att han med besked har återgått till den rätta politiska fåran.

Mycket av det här är ganska traditionellt och förutsägbart, men det visar sig, att själva romanslutet innehåller en överraskning. Till sin av Linnea Lindeman förutspådda dödsdag den 12 juli 1990 har Antti Kokkoluoto inbjudit till ett jättelikt utomhuskalas, sannolikt med fler deltagare än något annat någonsin i Finland, allt från släktingar och gamla vänner till mycket kända (och namngivna) politiker.

Allt genomförs enligt den storslagna planen, men det som föranledde den äger inte rum. Så sista meningen i boken lyder: ”Och än i dag lever Antti Kokkoluoto.”

* * *

I fråga om det mesta löper också Camilla Frostells översättning väl. Men en kapitelrubrik borde hon få avstängning för:

”Antti och Kerttus förlovning”.

Förlovade sig inte Antti också?