Ritchie, Jean & Watson, Doc: Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City

När jag på 1960-talet allt mer började intressera mig för traditionell amerikansk musik, fanns det ett säkert sätt att hitta bra artister och skivinspelningar: var Folkways skivutgivare, kunde man vara tämligen säker på att det fanns något lyssningsvärt i skivkonvolutet.

På det här sättet kom jag tidigt i kontakt med Jean Ritchie. Hon kom, som så många andra traditionsbärare, från Appalacherna, närmare bestämt från Viper, Perry County i Kentucky. Hennes instrument var dulcimer, och hon sjöng med klar, ljus röst.

Av någon anledning – slump, gissar jag – dröjde det mycket längre, innan jag började lyssna på den senare mer kände Doc Watson. Han härstammade från North Carolina, i själva verket inte särskilt långt från Ritchies hemtrakter.

I Jeans hemtrakter dominerade kolgruvorna; i Docs dominerade tobaksodlingen. I bådas familjer fanns ett traditionellt musikaliskt arv, men medan Jean kom att utveckla detta traditionella arv dels i New York, dels genom studieresor till England, Skottland och Irland, var Doc självlärd: han lärde sig traktera gitarr, banjo och munspel, hämtade material från skivinspelningar (bland annat med The Carter Family) och försörjde sig också, eftersom han var blind, tidigt på att spela elektrisk countrymusik i kommersiella sammanhang.

De här två kände inte varann, hade aldrig mötts. Den som inte bara förde dem samman utan också fick dem att spela tillsammans var Ralph Rintzler, då knuten till Moe Asch’s legendariska folkmusikbolag Folkways. Det ledde till att Jean och Doc kom att framträda tillsammans och till att de, tillsammans och solo, gjorde skivor för Folkways.

Deras första konsertspelning tillsammans inför stor publik förevigades på Folkways-LPn ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (1963). Folkways togs efter Moe Asch’s död över av Smithsonian i Washington, och Smithsonian Folkways, som bolaget kom att heta, håller därefter Folkways’ samtliga 2.200 skivtitlar tillgängliga som CD. Smithsonian Folkways både nyutger folkmusik och återutger ständigt skivor från Folkways och andra övertagna kvalitetsskivmärken på CD, som släpps som nya i skivhandeln.

I det aktuella fallet, ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (Smithsonian Folkways SF 40005, återututgiven 1990 men fortfarande tillgänglig), har man gått upp i fullt CD-format genom att lägga till fyra låtar från den aktuella konserten, vilka inte fick plats på LPn från 1963.

Det samlade resultatet är mycket hörvärt. Jean och Doc sjunger solo respektive duett, inte så sällan också stämsång. Ibland är kompet Jeans dulcimer, ibland något av eller samtliga Docs instrument.

Här finns ekon av The Carter Family och rent av Mississippi John Hurt. Här finns ballader, även en och annan mördarballad. Här finns musik som Jean har hämtat hem från sin resa till de brittiska öarna. Här finns country blues à la string band. Här finns både kända låtar (”Pretty Polly”, ”Willie Moore”) och mer okända (som den i musikalisk dialogform framförda fina play party-låten ”Where Are You Going?”).

Därmed är vi inne på ämnet personliga favoriter. Bland dem finns ”Pretty Saro”, en ballad från Appalacherna sjungen av Jean till dulcimer, Docs solonummer (sång, gitarr, munspel) ”Wabash Cannonball” och ”The House Carpenter”, där Jean sjunger och Doc spelar banjo.

Och så måste den allra sista låten nämnas, ”Amazing Grace”. Den sjungs utan musikaliskt ackompanjemang av Jean, Doc och Roger Sprung plus publiken – det här är ju en gammal psalm.

Vad vi kanske inte har klart för oss i dag, då ”Amazing Grace” är ganska spridd, är att den här psalmen var nästan bortglömd, när Jean Ritchie och Doc Watson sjöng den 1963 och den gavs ut på skiva av Folkways. Judy Collins och, framför allt, Joan Baez gjorde senare covers av den, som är mycket snarlika den version Jean och Doc gjorde i Folk City; i Joans fall finns det till och med en röstlikhet med Jeans.