Eklöw, Christian & Panev, Christopher: Kung Liljekonvalje av dungen

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.