Lang, Maria (Lange, Dagmar): Farligt att förtära

Jag har nu tagit mig igenom samtliga återutgivna deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991). ”Farligt att förtära” (1950, nyutgiven av Norstedts 2013) utspelar sig i stockholmsk gymnasiemiljö och är därför i vissa avseenden mer realistisk än flera andra Lang-deckare – Dagmar Lange var nämligen lektor och studierektor under många herrans år.

Hon var också litteraturvetare, därmed rimligen väl skolad i svenska språket och dess litterära utövande, men gör sig ändå – har jag märkt både vid läsningen av den här boken och andra återutgivna – skyldig till små språkgrodor som vi som gick i 1950-talets skolor drillades mot.

I just den här boken lyckas hon i och för sig individualisera sina (som så ofta många) agerande, så att man kan identifiera dem utan att ständigt slå upp personförteckningen i bokens inledning. Men dess värre klarar hon inte heller i det här fallet att individualisera de agerandes språk – det låter lika, vem som än talar. Dessutom låter hon ibland sina romangestalter ibland använda ord, som aldrig hörde hemma i talspråk heller på den tiden.

Greppet att ständigt pröva de agerandes alibin är rätt tjatigt – men man förstår ju, att någon av dem som ser ut att ha ett vattentätt alibi till slut ändå kommer att avslöjas som mördaren.

Här blottläggs till slut som mordmotiv inte bara ett svek mot en mor som, övergiven av en notorisk förförare/svikare, i förtvivlan tar sitt eget liv. På den punkten är intrigen realistisk – men det här att ”rädda” ett par av förförarens/svikarens offer genom att ta dem av daga framställer mördaren som mer sjuk än vad vederbörande, i slutförhöret efter avslöjandet, verkar vara.

Mördaren ångrar sig dock på en punkt: Genom viss tafflighet i utförandet har vid ett tillfälle fel person råkat bli dödad.

Djärvt, snudd på orealistiskt, av Lang är det att i den här skolmiljön från tidigt femtiotal låta elever och lärare umgås så fritt och otvunget med varandra. (Fast även jag känner till en relation mellan en elev och hennes lärare, dock offentligt uppvisad först efter studenten – dessutom hände det här långt senare.)