McQueen, Steve: 12 Years a Slave

Historien i filmen ”12 Years a Slave” är baserad på den självbiografi Solomon Northup 1853 publicerade: Om hur han, en fri man – snickare och violinist – i New York, vid ett besök i Washington 1841 drogades, kidnappades och sen fängslad i kedjor fraktades ner till New Orleans för att säljas som slav.

Om detta och om vad som sedan hände under de tolv år Solomon Northup fick leva som slav har Steve McQueen (regi) och John Ridley (manus) gjort en imponerande bra film.

Northup, en fri man som dittills hade levt ett materiellt hyggligt liv tillsammans med fru och två barn, ställdes efter ankomsten till New Orleans ut på en slavmarknad och såldes. Redan under frakten ner till Södern har han lärt sig de regler som nu gäller: Håller man inte käften, blir man brutalt misshandlad.

Och redan i själva starten till sitt nya liv som slav kan han också konstatera, att människor med hans hudfärg i den här miljön inte har några som helst rättigheter. Man till och med straffas om man, som en kvinnlig medslav, gråter ut sin förtvivlan över att i samband med försäljningen på slavmarknaden bli skild från sina två barn.

Som slav förlorar han sin gamla identitet och även sitt namn – nu får han heta ”Platt”.

Det hjälper inte att Northup/Platt (Chiwetel Ejiofor) visar talanger man i Södern inte tilltror afrikaner, här sedda som ett slags talande apor. Fast när han kommer på en smartare väg, en vattenväg, för det fällda timret, belönas han faktiskt av sin herre och ägare William Ford (Benedict Cumberbatch) med en fiol – han får på så sätt möjligheter att på fester/danser upprätthålla sin speltalang.

Men i hans närhet och som hans överordnade finns en rasistisk förman, John Tibeats (Paul Dano), som provocerar fram ett slagsmål som ändar i att Northup/Platt är ytterst nära att dö under en lynchning – det här skildras i en långt utdragen och vidrig filmsekvens.

Northup/Platt klarar med nöd och näppe livhanken, men Ford säljer honom – närmast för att rädda honom från nya lynchningsförsök – vidare till Edwin Epps (Michael Fassbinder), en alkoholiserad, grym och nyckfull slavägare med bomullsplantage. Bland annat mäter han varje dag vad slavarna har fått ihop ute på bomullsfälten, och de som hamnar under den norm han har satt upp straffas. En kvinnlig slav, Patsey (Lupita Nyong’o), som är särskilt duktig på att plocka bomull, belönas för detta genom att upprepade gånger våldtas av Epps – vilket förstås leder till att hon hamnar i onåd hos Epps’ fru (Sarah Paulson), lika obarmhärtig som gudfruktig.

När Epps råkar ut för missväxt förknippar han detta med de senast inköpta slavarna och hyr tillfälligt ut dem till en granne.

Northup/Platt har, när han återvänder till Epps, lyckats lägga undan lite pengar, som han erbjuder en vit man, Armsby (Garret Dillahunt), tidigare bas, som verkar hygglig och redbar, för att vidarebefordra ett brev till familj och vänner uppe i norr om vad som har hänt honom, till lika en bön om hjälp. Men Armsby bedrar och sviker honom.

Epps’ spritmissbruk blir bara värre och värre, och han fortsätter också att sexuellt utnyttja Patsey. När Patsey vid ett tillfälle har försvunnit – för att köpa en bit tvål, visar det sig – tvingar Epps Northup/Platt att piska henne. När denne efter ett tag inte klarar att slå mer, tar Epps själv över den blodiga misshandeln av den afrikanska kvinna han själv regelbundet sexuellt utnyttjar.

Under byggnadsarbete tillsammans med en vit kanadensare, Samuel Bass (Brad Pitt), kommer Northup/Platt äntligen på talefot med en vit man som inte ser honom som en nära släkting till en apa. Han berättar för Platt om sin bakgrund och om kidnappningen. Northup/Platt ber Bass hjälpa honom att vidarebefordra ett brev upp till norr, och trots att denne inser vilken fara det här utgör för honom själv villfar han i smyg Northups/Platts begäran.

Och så kallas Northup/Platt till slut en dag upp till förhör hos den lokale sheriffen – och som tur är har denne i sitt sällskap en man som han känner sen gammalt, en affärsägare från Saratoga.

När nu denne kan vittna om att Northup är en fri man, släpps han – trots Epps’ protester – fri och kan återvända till familjen i Washington.

Återseendet med hustrun, nu en betydligt äldre kvinna, och barnen – dottern är vid det här laget gift och han får för första gången se sitt barnbarn – skildras kort och emotionellt återhållet, men det här slutet på en med tanke på innehållet förbluffande stramt berättad historia framkallar nog till slut ändå en och annan tår.

Filmen fick också en applåd i slutet av den visning jag bevistade.

Min enda anmärkning mot den här filmen gäller dess titel här i Sverige: Varför kunde den här filmen inte få ett svenskt namn? Det här är en principsak; jag har inga problem med att förstå engelska.