Perrault, Charles (text) & Gastaut, Charlotte (bild): Askungen

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.