Herngren, Felix: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Som många andra har jag sett ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013), Felix Herngrens filmatisering av Jonas Jonassons roman från 2009 med samma namn.

Den här historiens upptakt – 100-årige Allan Karlsson (Robert Gustafsson) kravlar sig ut genom fönstret på ålderdomshemmet och flyr från det födelsedagsfirande, bland annat en tårta med svårräknade 100 ljus, personalen ordnar – och Robert Gustavssons förmåga att inte bara till utseendet utan också i fråga om kroppsrörelser spela en person i denna höga ålder (plus, senare, i andra och yngre åldrar) vore faktiskt värd någon form av filmpris.

Också storyn har sina poänger – jag skrattade själv högt flera gånger – men är mer rapsodisk, och kvalitén i de olika avsnitten skiftar.

Huvudhandlingen skildrar Allan Karlssons öden och äventyr sedan han har rymt från Hemmet. Han tar sig till en station och köper där en biljett till en ort inte särskilt långt därifrån men dit hans slantar räcker. På stationen ombeds han av en desperat pissnödig man (gangsterkurir, visar det sig) att vakta dennes väska medan mannen själv går på toa, men Allan, på gammelmansvis lätt förvirrad, kliver ändå på sitt fortskaffningsmedel och tar väskan med sig.

I det nedlagda stationshuset på orten där han kliver av möter han Julius (Iwar Wiklander), och så småningom hamnar de här båda hos Gunilla (Mia Skäringer) någonstans ute på den sörmländska landsbygden.

Kappsäcken Allan har råkat få med sig visar sig vara packad med sedelbuntar, en fabulös summa pengar, som inte minst den långt ifrån samvetsömme Julius vill behålla.

Men den åtrås också av det internationella gangstersyndikat vars ärenden den småskurk gick, vars blåsträngning ledde till att väskan hamnade i händerna på Allan Karlsson & co. Så den ursprunglige väsktransportören och hans kriminella kompisar hetsas under dödshot av sina internationella uppdragsgivare att återfinna väskan.

Fast när han som förlorade väskan hittar Allan och Julius, stänger Julius in honom i sitt frysutrymme, och nästa morgon är han både stel och död, så de båda kumpanerna placerar honom i en packlår med adresslapp Djibouti.

Så här fortgår filmhandlingen även efter det att den mer samvetsdrivna Gunilla har inträtt i den, och denna del av den ändar i att trion tillsammans med en av skurkarna, som har förlorat minnet, plus Gunillas elefant – hon är djurrättsaktivist – per flyg tar sig till Bali.

Där finns för övrigt också överskurken och hans anhang – men de omkommer tursamt nog i en bilolycka.

På vägen dit har vi också via Allans minnen av sitt liv fått ta del av vad som har hänt honom under de hundra åren.

Hans drivkraft i livet har varit att spränga saker i luften, något som tidigt också ledde till ett omhändertagande.

Allan framställs i fråga om detta men också i fråga om allt annat som helt amoralisk: Det viktiga är att det smäller.

Det leder till att han deltar i spanska inbördeskriget, både på den republikanska sidan och på francosidan.

Och sen har han en märklig förmåga att hamna hos alla historiens stora, oavsett vilken sida de står på. Han hjälper Robert Oppenheimer att uppfinna atombomben, som ju smäller bra, och får därför också möta Harry S Truman, samt därefter, givetvis, även motståndarsidan i skepnad av Josef Stalin.

Bland alla de övriga Allan Karlsson möter i den här filmen finns Albert Einsteins förvirrade bror Herbert Einstein (liksom Allan en tid fånge i ett sibiriskt fångläger), Lavrentij Berija, Francisco Franco, Michail Gorbatjov, Roland Reagan och Tage Erlander.

En del av det här är mycket roligt, men frågan är hur stora historiekunskaper dagens biopublik har. Jag tvivlar på att ens uppsalapubliken vet, vem Herman Lundborg, rasbiologen med skallmätningarna, var.

Tankarna går hur som helst, när man ser den här filmen, både till Hasse & Tage och Woody Allen, och även om ”Hundraåringen” ibland ligger ganska nära gränsen till buskis, är det inte så ofta man har så här roligt, när man ser en modern svensk film.