Eklöw, Christian & Panov, Christopher: Tragedi på en lantkyrkogård

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.