Lang, Maria (Lange, Dagmar): Tragedi på en lantkyrkogård

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ursprungligen ut 1954. När Norstedts nu (2013) ger ut den på nytt, är den försedd med ett 1950-talsaktigt omslag med en kyrka och en kyrkogård höljda i snö. Man knyter också an till det femtiotalistiska i originalutgåvan genom att återge dels en bildkarta över kyrkan med omkringliggande bebyggelse, dels en skiss över lanthandlarens hus, där det deckarhandlingsöppnande mordet äger rum. Och inte nog med det: boken inleds också med en förteckning över de agerande personerna – bra att ha, visar det sig, eftersom det i den här historien figurerar en rad personer, som man inte i samtliga fall genast lär sig namnet på.

Maria Langs styrka som deckarförfattare är mer miljö- än människoskildringen, men det vilar ett drag av Agatha Christie över hennes maner att teckna en lantlig idyll med hotfulla skuggor och befolka den med människor som nästan alla kan misstänkas för att vara mördaren, den som startar bokens deckarhandling genom att ta livet av lanthandlaren.

Hemma hos bygdens kyrkoherde Tord Ekstedt befinner sig, för att fira jul, Langs amatördeckarhjälte Puck Bure och hennes make Einar samt Pucks far, professor Johannes M Ekstedt, bror till kyrkoherden. Kyrkoherden är änkeman med en elvaårig dotter, Lotta, som har livlig fantasi – men allt som bubblar ur henne visar sig inte vara fantasier. För ordningen och mathållningen i prästhushållet står husföreståndarinnan Hjördis Holm.

Lang gör sitt bästa för att mystifiera läsarna: De flesta som förekommer i bokhandlingen kan tänkas ha det ena eller det andra skälet till att ta handelsmannen av daga, och de flesta av dem saknar alibi (visar det sig, när Pucks och Einars gode vän från kriminalen Christer Wijk försöker kartlägga vad som har hänt och i så fall varför) – här vimlar det à la klassisk pusseldeckare av tunga motiv. Och för att förvilla oss läsare ytterligare ser författaren till att blanda in ytterligare en mystifierande händelse i handlingen: kyrksilvret både stjäl och kommer tillbaka.

Våldsamt spännande blir det här aldrig, trots att unga Lotta utsätter sig för livsfara. Snarare är det här en mysdeckare med femtiotalsstämning, vilket senare tilltalar mig som växte upp under den skildrade tiden.

Men den skarpsinnige detektiven, Christer Wijk, avslöjar förstås till slut, på klassiskt konfrontationsmaner, mördaren.