Mackendrick, Alexander: Ladykillers

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Alexander MackedricksLadykillers” (”The Ladykillers”, 1955), men den känns lika rolig – kanske till och med ännu roligare – varje gång jag gör det.

Ladyn i fråga, Mrs Wilberforce (lysande spelad av Katie Johnson) är, vilket kommer att få sin betydelse i den här historien, välkänd för den lokala polisen som en återkommande och som virrig hållen besökare på polisstationen, och mitt i det stora rån hon, till att börja med sig själv ovetande, blir inblandad i, får vi också se henne inblandad i ett våldsamt och komiskt handgemäng med en häst och dess ägare, vilket förstås slutar hos polisen – som i vanlig ordning skickar hem henne.

Mrs Wilberforce är änka och har rum över på övervåningen i sitt hus, rum som hon vill hyra ut.

Till slut nappar en person på hennes annonsering: en professor Marcus (Alec Guiness), en till synes artig och belevad gentleman. Han förklarar också för Mrs Wilberforce att han har några vänner, tillsammans med vilka han har bildat en stråkkvintett, och att de behöver utrymmet på andra våningen för att kunna öva, vilket hyresvärdinnan inte har något emot.

Snart strömmar också underbar musik av Boccerini, verkligen skickligt spelad med tanke på att det här rör sig om amatörmusiker, genom taket ner till Mrs Wilbeforce.

Vi i biopubliken förstår strax bättre än Mrs Wilberforce: Det hon hör härrör från en grammofonskiva. Herrarna där uppe – några av dem har nog aldrig ens hört sådan här musik tidigare – är i själva verket ett gangstergäng, som planerar att råna en banktransport: cockneyn och den elegante lurendrejaren Harry Robinson (Peter Sellers), den svagt begåvade exboxaren Louis ”En rond” Harvey (suveränt spelad av Danny Green), den mordiske och nervöse gangstern Louis Harvey (Herbert Lom) och major Claude Courtney (Cecil Parker).

Dock störs de ideligen i sitt ”musicerande” av den allt för vänliga Mrs Wilberforce, när hon till exempel vill bjuda herrarna på te.

Jag ska inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare genom att i detalj berätta, hur kuppen går till – dock måste jag nämna att Mrs Wilberforce luras att frakta hem bytet.

Detta för att filmens senare del bygger på att Mr Harvey, just när herrarna ska ge sig i väg med bytet, klantar till allting – hans fodral fastnar i dörren, och det börjar flyga omkring sedlar – och rånarna tvingas vända och börja förklara för Mrs Wilberforce. Till slut lyckas professor Marcus nästan övertyga hyresvärdinnan om att de har utfört rånet för att rädda anhöriga i nöd och om att det bara ställer till bekymmer för försäkringsbolaget att plötsligt lämna igen pengarna, men hennes samvete segrar, trots att hon är medskyldig, till slut ändå: de måste alla gå till polisen, bekänna och lämna igen pengarna.

Och nu börjar morddramat: Gangstergänget kommer fram till att den gamla damen måste tas av daga. Men ingen vill bli den som ska döda henne, så man drar sticka om saken. Här vill jag åter igen inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare med en detaljerad redogörelse. Den ena efter den andre utses till mördare, bara för att smita och sen själva drabbas av de andras dödliga hämnd. Det hela utvecklas till en fantastisk kombination av morddrama och fars.

Till slut är det bara det tilltänkta mordoffret, Mrs Wilberforce, kvar, och så förstås alla pengarna. Som den rättrådiga gamla dam hon är, går hon till polisen med dem och för att avlägga full bekännelse.

Men hos polisen är det som vanligt ingen som tar henne på allvar; hon får uttryckligen rådet att behålla alla pengarna hon talar om.

Så hon går hem med dem, och på vägen hem skänker hon till och med en groteskt stor sedel till en tiggande man på gatan.