Lindgren, Astrid & Lindenbaum, Pija: Mirabell

I morse var Viggo lässugen igen. Han gav morfar Astrid Lindgrens (text) och Pija Lindenbaums (illustrationer) “Mirabell” (Rabén & Sjögren, 2002) och ville, att morfar skulle läsa den för honom. Vi gick ut till trädgårsbordet och satte oss bredvid varann – det var svalare och skönare där ute.

“Mirabell” är en av många lindgrensagor, där ensamma eller fattiga – eller som här bådadera – barn på ett magiskt vis får sällskap och något de hett åtrår. Bokens Britta-Kajsa får av en egendomlig förbipasserande gubbe i stället för grindslant ett frö, som ute i flickans land växer upp till en docka. Och inte nog med det: dockan lever och visar sig kunna tala; hon talar själv om, att hon heter Mirabell. Men det senare är en hemlighet mellan Britta-Kajsa och Mirabell; Britta-Kajsas föräldrar får förstås ingenting veta.

“Mirabell” har aldrig tidigare gjorts som bilderbok. Pija Lindenbaums illustrationer är således ett förstlingsverk. Hennes bilder är inte så insmickrande, som ämnet kunde locka många andra tecknare att göra dem, men de är både vackra och fantasieggande – märk det rosalila skymningsljuset i episoden med den egendomlige gubbens “grindslant”. Ett gott betyg är, att bilderna innehåller så många intresseväckande detaljer, att de håller en treårings nyfikenhet vid liv genom hela den ganska långa och inte helt okomplicerade texten.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^