Eriksson, Kjell: Spetsad

Jag har aldrig läst någon brasiliansk deckare, men för nu ganska många år sen läste jag några spännande historier med Brasilien som miljö, skrivna av amerikanen Robert L Fish.

Nu har jag, så att säga deckarvägen, återvänt till Brasilien, fast den här gången är boken – ”Spetsad” (Ordfront, 2013) – skriven av Kjell Eriksson. Jag känner Kjell från gemensamt styrelsearbete i den lokala Ordfront-föreningen och vet därför att han numera mest bor utomlands, växelvis i Brasilien och Spanien. Jag nämner detta inte för att anmäla jäv utan för att förklara hur det kommer sig att Erikssons miljöskildring från Brasilien i ”Spetsad” känns så autentisk.

Låt mig mot denna bakgrund – Kjell Erikssons långvariga utlandsvistelse – genast konstatera, att ”Spetsad” språkligt är den mest fläckfria av alla hans böcker. Och inte nog med det: den här boken är över huvud taget välskriven, med korta, effektiva kapitel.

Hans kompositionsteknik bryter mot deckargenrens standardmallar. I stället för att se skeendet och söka gåtans lösning genom den enskilde deckarens/polisens gradvisa iakttagelser flyttar Eriksson sitt berättarperspektiv inte bara mellan poliserna Santos och Luiz utan berättar ibland också ur pojken Lucianos perspektiv, Luciano som av omständigheterna kommer att bli hjälpreda åt en av skurkarna, Robson.

Det ganska utdragna förloppet före det våldsamma slutet kan ibland kännas lite långt men har fördelen att man lär känna den här fattiga brasilianska kustmiljön och de ofta utarmade människor som bor där, även deras relationer och partners. Det gör att man också bättre förstår varför det finns människor där som låter sig lockas av det enorma ekonomiska lyft det kan innebära att lyckas med knarksmuggling och knarkförsäljning,

Det här kantas undan för undan av allt flera lik, och historien ändar i en våldsamt spännande upplösning med skottlossning och både skad- och dödsskjutning.

En särskild poäng i den här historien är det, att kommissarie Santos, till en början en polis som verkar vara mer intresserad av öl än av sitt yrke, ger sig fan på att gripa de skyldiga och, ännu mer, att han, när han inte utan fog misstänker att den federala polisen är mer intresserad av att kapa åt sig knarket än av att få fast bovarna, själv skyndar sig att agera: Han inte bara hittar smuggelknarket utan bränner också egenhändig upp det.