Allen, Woody: Förälskad i Rom
Jag håller Woody Allen högt som filmmakare, men även han misslyckas ibland. Ett exempel på det senare är ”Förälskad i Rom” (”To Rome With Love”, 2012).
Andra filmer han har gjort med europeiska huvudstäder som miljö växlar också de i kvalitet, men ”Förälskad i Rom” med dess blinkningar till stora italienska filmföregångare lever inte upp till förväntningarna. Det rör sig om en episodfilm där ett par av uppslagen är roliga och bra genomförda, men där det finns annat som inte alls engagerar och där det till och med blir svårt att hålla i minnet vilka de många olika aktörerna är.
För att fokusera på det roliga och sevärda:
En av sidohistorierna är den om medelitalienaren/medelmåttan Leopoldo (Roberto Benigni), som plötsligt överfalls av en jättehord av plåtande och intervjuande papparazzi – bara för att, när den här horden lika plötsligt och oförklarligt hittar ett nytt objekt, bli övergiven och då inte bara känna lättnad utan också saknad.
En annan sevärd sidohistoria är den om hur Jerry (Woody Allen), på besök i Rom för att träffa sin dotter Hayley (Allison Pill) och den unge italienare hon där har blivit kär i, Michelangelo (Flavio Parenti), därvid förstås träffar även Micelangelos far, dödgävaren Giancarlo (Fabio Armilato). Dödgrävaren visar sig vara en jävel på att sjunga operaarior i duschen, så Jerry beslutar sig för att lansera honom som ariasångare inför stor publik. Det funkar också, men först då man har kommit på att Giancarlo bara kan sjunga, om man ställer honom i en dusch på scenen.
Resten, med sina många erotiska snedsprång, har väl ibland också sina poänger, men det är i gubbigaste laget, och så är det ganska rörigt – framför allt finns det lite för många agerande att hålla reda på.
Men många bilder från Rom blir det ju.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^