Allen, Woody: Små och stora brott

Woody Allen’s (manus och regi) ”Små och stora brott” (”Crimes and Misdemeanors”, 1989) lär ha hämtat inspiration från ”Brott och straff”, men har knappast mer än, i viss utsträckning, den moraliska problematiken gemensamt med Fjodor Dostojevskijs klassiska verk. Likväl är Woody Allens film ett engagerande drama med drag av både thriller och komedi. Den här filmen innehåller repliker som får mig att skratta högt framför TVn.

Länge består ”Små och stora brott” av två åtskilda handlingar, en om en vänstrande ögonspecialist, Judah Rosenthal (Martin Landau), som hamnar i ett ohållbart läge, när älskarinnan, Dolores Paley (Anjelica Huston) börjar ställa krav på att han ska berätta för och skiljas från sin hustru Miriam (Claire Bloom), en om en sturig, konstnärlig men ekonomiskt misslyckad, dokumentärfilmare, Cliff Stern (Woody Allen), gift med Wendy (Joanna Gleeson) men förälskad i Halley Reed (Mia Farrow), medproducent till den film Cliff motvilligt, för brödpengar, gör åt sin svåger Lester (Alan Alda). Som framgår redan av detta är det här en mycket stjärnspäckad film, dessutom välspelad.

När älskarinnan hotar att avslöja allt för hustrun, inklusive att Judah har handskats äventyrligt med hustruns pengar – Judah lyckas dock fördröja avslöjandet genom att bränna upp ett brev från Dolores till Miriam – blir Rosenthal desperat. Dels för han samtal med en rabbin – vi rör oss, som väl också namnen antyder, i New Yorks judiska miljö. Dels talar han med sin bror Jack (Jerry Orbach) om det dilemma han befinner sig i, vilket leder till att Jack – som själv behöver pengar – hyr en gangster, som skjuter Dolores.

Judah hamnar nu i moralisk vånda men är också fast besluten att se till att polisen inte ska kunna knyta det ännu inte av polisen upptäckta mordoffret till honom. Så han tar sig nattetid till Dolores’ lägenhet och plockar där bort alla spår – föremål så väl som fingeravtryck – som skulle kunna leda polisen till honom. Och detta lyckas: när polisen kontaktar honom efter att ha hittat hans namn i Dolores’ almanacka, förklarar han det här med att hon var hans patient. Minnena av den mördade lyckas han sedan gradvis förtränga, och i samtalen med rabbinen undviker han också att ställa de moraliska frågorna allt det här väcker på sin spets.

I den andra, parallella filmstoryn, förstår vi att Cliffs äktenskap med Wendy inte längre innehåller något sexliv. Cliff söker sig allt mer till Halley, som han börjar träffa också utanför filmtagningarna. Han förklarar sin kärlek till henne, lyckas även kyssa henne, men hon håller honom tillbaka. Avgörandet skjuts upp eftersom hon av Lester får ett flera månader långt filmuppdrag i London.

Under den tiden går det mesta åt helvete för Cliff. Lester ger honom sparken från filmuppdraget, vilket kanske inte är helt förvånande mot bakgrund av att Cliff självsvåldigt har förlöjligat Lester i en del av den film han har hunnit göra. Samtidigt går det filmprojekt Cliff för egen del håller på med åt fanders: Huvudpersonen i den dokumentär han håller på med begår självmord.

Cliff får också klart för sig att hans hustru vill skiljas – hon har träffat en annan. Men av sociala skäl går de i alla fall tillsammans på bröllop.

Där möter Cliff, till sin häpnad och bestörtning, Halley, hemkommen från London, tillsammans med Lester – de är nu uppenbarligen ett par. Halley bekräftar detta för Cliff, berättar också om den regelbundna uppvaktning med blombuketter hon under londonvistelsen utsattes för av Lester.

Den som ska gifta sig är dottern till rabbi Ben, bror till Wendy. Rabbin är också patient till Judah, som därför också är på bröllopet. På det här sättet sammanförs till slut huvudkaraktärerna i de parallella handlingarna, Cliff och Judah.

Det sker i ett sidoutrymme dit den nu djupt deprimerade Cliff har dragit sig tillbaka. Judah däremot ser det fortsatta livet an med glädje och tillförsikt, detta särskilt som det mord han har anstiftat anses ha begåtts av en lösdrivare som hade brutit sig in hos Dolores. I samtalet mellan dem förvandlas det han har varit med om till ett tänkbart filmscenario, något för Cliff att kanske bita i.

En som också bör krediteras för den här i många avseenden fina filmen är fotografen, Sven Nykvist. Honom hittade Woody Allen i filmer signerade Ingmar Bergman, även han en av Allens förebilder.