Lewis, C S: Häxan och lejonet

Den upplaga jag själv äger av C S (Clive Staples) Lewis‘ (1898-1961) bokserie om Narnia, sammanlagt sju böcker, köpte jag 1999, men jag hade då för länge sen både köpt den till och läst den för våra barn. Jag har också i TV sett en tidigare filmatisering av den här serien än den Disney-producerade version som närmast föranleder den här texten.

Häxan och lejonet”, egentligen den andra boken i serien om Narnia, gavs ut på svenska 1959, i översättning av Birgitta Hammar; bokförlaget var, när jag skaffade den, Bonnier Carlsen. Illustrationerna, av Pauline Baynes, härrör från C S Lewis’ engelska original ”The Lion, The Witch and The Wardrobe”, utgivet 1950.

Walt Disney Pictures gjorde år 2005 den filmversion, som i dag är den vanligaste, ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”, i engelskspråkigt original – brittisk/amerikansk/nyzeeländsk – ”The Chronicles of Narnia: the Lion, the Witch and the Wardrobe”. Regi: Andrew Adamson.

Ni som känner till min rationalistiska och icke-religiösa livsinställning skulle kanske inte i förstone tro att jag har något till övers för en värld befolkad av fauner, häxor och talande lejon, men jag har inga problem med saga och fantasy, särskilt som de moralproblem som tas upp i den här berättelsen är nog så reella.

Annars börjar den här historien nog så realistiskt: Vi befinner oss i London under andra världskrigets flygbombningar. Syskonen Pevensies pappa är inkallad, och till slut väljer mamman i familjen att evakuera barnen, i storleksordning från yngst till äldst, Lucy (Georgie Henley), Edmund (Skandar Keynes), Susan (Anna Popplewell) och Peter (William Moseley) ut på det inte lika bombhotade landet. Per tåg åker de, ensamma, utan vuxeneskort, tåg till resmålet, där de hämtas med häst och vagn.

De får bo i ett stort gammalt hus, ägt av en avlägsen släkting, professor och i enlighet med tidens myt om professorer ganska frånvarande. Fast det visar sig senare att han faktiskt känner till den hemliga port till en annan värld och tid det här gamla huset rymmer.

För syskonen finns inte så mycket meningsfullt att göra, så de fördriver tiden med att leka kurragömma. Det gamla huset är som gjort för kurragömma – där finns korridorer och prång och skåp att gömma sig i. Den allra yngsta i syskonskaran, Lucy, gömmer sig vid ett tillfälle i en garderob, och när hon tar sig längre in bland kläderna i den, öppnar den sig plötsligt mot en skog i en ny och okänd värld, en vintervärld. I den stöter hon av en slump ihop med en varelse som inte ser ut som hon själv, en faun.

Efter en inledande fas av avvaktande tystnad börjar de här två tala med varann, och faunen, som heter Tumnus (James McAvoy) bjuder rent av Lucy med hem till sin håla på en kopp te. Och med hjälp av Tumnus får så Lucy reda på att hon har hamnat i landet Narnia och att den ständiga vintern där beror på att landet nu i över hundra år har styrts av den vita häxan Jadis.

Medan Lucy dricker sitt varma te, spelar faunen flöjt för henne, en musik som förtrollar henne och får henne att somna.

När Lucy sedan vaknar bekänner Tumnus, att han hade haft för avsikt att följa den vita häxans påbud och alltså först hade tänkt lämna över Lucy till henne men att han sedan hade ångrat sig. I stället för han nu Lucy tillbaka till utgångspunkten, gången som leder ut ur Narnia och in i garderoben.

Det märkliga är att tiden har stått still i den vanliga världen, medan allt det här hände, och syskonen tror förstås inte på Lucy, när hon berättar, vad hon har varit med om.

Men Lucy ger sig inte: En kommande natt smyger Lucy tillbaka till garderoben genom vilken man kommer till landet Narnia.

Fast den här gången smyger hennes bror Edmund efter henne och tar sig också – fast efter Lucy – genom garderoben och hamnar, till sin stora häpnad, i det vintriga Narnia.

Här möter han nu, inte Lucy, men den vita häxan (Tilda Swinton) i en släde. Eftersom hon, till en början i motsats till sin kusk, anslår en vänskaplig ton, avslöjar Edmund, att han letar efter sin syster, som redan har varit i Narnia en gång tidigare. Edmund bjuds på förtrollande konfekt och varm choklad och inviteras att tillsammans med sina syskon besöka den vita drottningen, i själva verket alltså en häxa, i hennes slott. Vad hon inte berättar för Edmund är att det finns en gammal spådom om att fyra intränglingar, barn av Adam och Eva, är de enda som kan hota hennes välde och därför måste förgöras.

Men den här gången – för att senare kunna fånga alla barnen Pevensie – låter hon Edmund löpa och återförenas med Lucy. Tillsammans tar de sig hem igen genom garderobspassagen.

Tredje besöket i Narnia börjar med att syskonen under lek i trädgården råkar panga ett fönster, och när de springer in för att gömma sig hamnar de förstås i det där garderobskåpet. Den här gången kommer de alltså alla fyra till Narnia.

Lucy för dem hem till sin vän Tumnus, men de finner hans fina hem ligga i spillror. På en lapp kan de läsa att Tumnus har hämtats av hemliga polisen, anklagad för högförräderi.

Men i den här märkliga skogen finns djur som kan tala, bland annat ett bäverpar, till vars underjordiska lya de får följa med. Här får de veta att det i Narnia finns en gammal profetia om att landet ska räddas ur den vita häxans grepp av fyra människobarn, också om den mytiske lejonkungen Aslan, som tillsammans med barnen ska rädda Narnia.

Under tiden har Edmund försvunnit och blivit tillfångatagen. När han utanför den vita häxans ispalats ser Tumnus förstenad och sedan i mötet med den vita häxan, drottningen av isslottet, får erfara att hon inte alls är så där snäll som hon först verkade i hans ögon, börjar han äntligen komma till besinning.

De övriga syskonen jagas av isdrottningens/häxans vargar. Men under deras flykt undan förföljarna börjar det hända märkliga saker. Trots den oändliga vintern i Narnia har där aldrig under den här långa perioden firats någon jul. Julen representeras också här, ganska traditionellt för vår egen del av världen, av en jultomte med julklappar, sådant som de senare kommer att få nytta av: Lucy får en flaska trolldryck som kan hela, Susan en pilbåge och pilar och Peter ett svärd.

Och under tiden börjar det hända andra märkliga saker: Isen, över vilken de har flytt, bryts upp så att de förföljande vargarna inte kan nå dem. Och snön smälter. Vintern går över i vår. Peter räddar sina systrar, och när de når fram till Aslan – det är förstås hans återkomst som åstadkommer förändringen i naturen – blir han av Aslan dubbad till riddare.

Några av Aslans krigare lyckas också befria Edmund, och under hans möte med syskonen och Aslan undfår han den nåd, som är en del av C S Lewis’ kristet färgade tankevärld.

Häxan/isdrottningen är förstås rasande och samlar en väldig här för att slå ner Aslan och hans trogna. Men först kräver hon Edmund, förrädaren som enligt gammal sed i Narnia tillhör henne, tillbaka.

Aslan gör då något överraskande, han överlämnar sig själv i hennes våld mot att hon släpper Edmund, åter igen en religiöst färgad offerrit. Och häxan accepterar, låtsas åtminstone därmed skona de andra. Vi får alltså se Aslan föras till ett stenaltare och till synes låta sig dödas för en annans synder. Lucy och Susan blir nattliga vittnen till vad de tror är Aslans död.

Under tiden ställer sig Peter och Edmund i spetsen för Aslans här för att utkämpa slutstriden mot häxan och hennes monsterhär. Här förekommer i filmen masscener, som är mäktiga men ändå inte så monstruösa att de skulle kunna skrämma en yngre filmpublik från vettet. Den av Peter och Edmund ledda lejonsidan tvingas också till reträtt.

Men räddningen är nära. När solen går upp, rämnar stenaltaret där Aslan ligger, och han vaknar likt en Kristus till liv igen.

Lucy och Susan får rida på Aslans rygg, och Aslan ingriper i den pågående striden just när Häxan och hennes bestarmé ser ut att ha vunnit. Häxan har, kanske dödligt, sårat Edmund, och även Peter ser ut att duka under – men just då anländer Aslan och slår ner häxan.

Nu kommer Lucys hälsobringande vätska, den hon har fått i present av jultomten, till användning. Med hjälp av den vaknar både Edmund och de övriga fallna till liv igen.

Aslan väcker alla varelsen, som den onda isdrottningen har förvandlat till stenstoder, till liv igen: Han blåser sin ande – Guds ande – i dem, och bland dem som vaknar till ett pånyttfött liv finns faunen Tumnus.

Aslan viger dem sedan till konung/drottning över var sin del av Narnia, medan han själv drar sig tillbaka.

Vi hinner till och med se de här fyra barnen åldras i sina nya monarkiska roller.

Men en dag, när de är ute och rider tillsammans i den skog där det här äventyret började, minns de plötsligt ingången till Narnia, genom vilken de en gång i världen anlände, och går genom den åt andra hållet. I det ögonblicket är de unga igen.

Och professorn som de bor hos finns åter där, med deras boll i händerna och faktiskt inte alls arg på dem. Även han känner till Narnia.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^