Gilliam, Terry: Baron Münchausens äventyr

Jag har någon gång under pojkåren läst berättelserna om Baron von Münchhausens fantastiska äventyr. Den tyske friherren Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen (1720-1797) har funnits på riktigt, men historierna om hans fantastiska äventyr är förstås produkter av en ovanligt livlig fantasi.

Men han har, fastän han ofta anges som författare till de här skrönorna, faktiskt inte själv publicerat dem i bokform. Publiceringen började med att Rudolf Erich Raspe från Hannover i London 1786 gav ut några av historierna om Münchhausen i bokform, ”Baron Munchausen’s Narrative of His Marvelous Travels and Campaigns in Russia”. De översattes 1788 till tyska och utökades då i antal av Gottfried August Bürger i det som betraktas som den kompletta originalvolymen, ”Wunderbare Reisen zu Wasser und zu Lande. Feldzüge und lustige Abenteuer des Freiherrn von Münchhausen”. Samma år, 1788, utökades den engelska upplagan till att omfatta också tilläggen.

Det torde vara omöjligt att exakt slå fast vem av de här herrarna som bör anges som författare till boken om Münchhausen. Skrönorna om Münchhausen berättades utan tvekan muntligt av Münchhausen själv, men både Raspe och Bürger har säkert i samband med bokutgivningen bidragit till att ge dem litterär gestaltning.

I den pocketutgåva från Niloé, jag äger, ”Münchhausen” (översättning Jacob Gunnarsson) anges G A Bürger som författare. Den här utgåvan innehåller för övrigt också illustrationer av Gustave Doré.

Men den är inköpt 1990, och historierna om Münchhausen läste jag redan under folkskoleåren. I så fall bör det ha varit volymen ”Münchhausens underbara äventyr” från Barnbiblioteket Saga jag läste.

Jag vet också att boken har getts ut i serien ”Tidens ungdomsklassiker”.

Allt som har getts ut av de nämnda förlagen ligger numera under Norstedts och dess barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Det här förlaget hade länge en förnämlig barn- och ungdomsklassikerserie, Klassikerförlaget, men det finns bara rudiment kvar av den – kolla själva i någon av KFs Akademibokhandlar. Går det verkligen inte att ständigt i tryck tillhandahålla den typ av böcker som skrönorna om Münchhausen är ett exempel på? Den här sortens böcker kan för övrigt läsas av människor i alla åldrar.

De här reflektionerna föranleds av att TV i eftermiddags visade en på många sätt fin brittisk filmatisering av ”Baron Münchausens äventyr” (namnstavningen är halvbrittisk), ”The Adventures of Baron Munchausen” (1988), gjord av Terry Gilliam.

Gilliam är känd från ”Monthy Python”, och det slår mig, att Monthy Pyton-gängets galna humor har viss släktkap med de skrönor och galenskaper som utmärker också historierna om baron Münchhausen.

Inledningsgreppet i filmen är att ett teatersällskap under sent 1700-tal ger en föreställning om baron von Münchhausens liv och bravader. Då dyker plötsligt den riktige baron von Münchhausen (porträttlikt och idérikt spelad av John Neville) upp och tar över.

Runt omkring pågår det krig – staden belägras av turkarna – och Münchhausen förklarar att alltsammans är hans fel: Han har slagit vad med den turkiske sultanen och sen, när han med hjälp av världens snabbaste man, Berthold, på rekordkort tid har lyckats få dit en flaska utsökt vin från Wien och därmed vunnit vadet, och får därför en belöning. Med hjälp av världens starkaste karl, Albrecht, tömmer han då sultanens hela kassavalv.

Med hjälp av ett luftskepp, vars ballong är byggd av en massa sköna damers onämnbara, tar sig Münchhausen ut ur den belägrade staden för att skaffa hjälp. Ombord på luftskeppet har också unga Sally Salt, dotter till chefen för teatergruppen, Henry Salt, tagit sig.

Tillsammans upplever de här två en rad äventyr, som man åtminstone delvis känner igen från bokhandlingen: Våra vänner hamnar till exempel i magen på en jättelik monsterfisk, hamnar i Vesuvius’ inre tillsammans med bland andra Vulcanus och gör besök på månen, och vid ett tillfälle räddar sig Münchhausen från att drunkna genom att med den egna armen ta tag i sitt hår och så lyfta både sig själv och hästen.

Alltsammans knyts sen samman i ett slut där Münchhausen och hans återfunna, nu gamla hjältevänner återvänder och räddar den av turkarna belägrade staden. Särskilt beaktansvärda insatser gör där Gustavus, han som kan blåsa starkare än orkaner. Till slut kan Münchhausen, mot de klentrognas vilja, slå upp stadsporten inifrån och visa, att turkarna är besegrade och borta.

Som extra bonus kan den äldre delen av biopubliken håva in att Venus spelas av Uma Thurman och hjälteofficeren av Sting.