Faustman, Hampe: Lars Hård

Jan Fridegård (1897-1968) kom jag att läsa mycket tidigt, allra först hans trilogi om vikingatiden. Min mamma köpte de här böckerna som utgåvor i FiBs folkbokserie.

Snart blev jag själv ombud för gamla Folket i Bild, där Fridegård publicerades flitigt, och så småningom blev jag också försäljare av FiBs folkböcker. Samlingsutgåvan av de tre första delarna av hans självbiografisk romanserie om Lars Hård, ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936) kallades, när den våren 1950 utgavs i FiBs folkbokserie, för ”Lars Hård” och trycktes i en upplaga om 85.000 exemplar. Då var jag dock själv ännu inte bokombud.

Senare skrev Fridegård en fortsättning i form av ytterligare två romaner, ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare” (1951). De här båda romanerna gav Folket i Bilds förlag hösten 1957 ut i en samlad volym i sin folkbokserie – dess upplaga var 75.000 exemplar, och jag sålde säkert minst ett tjugotal av dem.

Av de första tre Lars Hård-böckerna gjorde Hampe (egentligen Erik) Faustman 1948 en samlad filmversion, kallad ”Lars Hård”.

Historien om Lars Hård är här komprimerad, mer endimensionell. Filmhandlingen startar med att Lars Hård får straffarbete och slutar med att han släpps fri, och där emellan har man lagt in det som förde honom dit: att han inte har betalt underhåll för ett barn som dess moder uppger är hans plus hans överfall under straffarbetet på en trakasserande plit. (Pliten överlever, men han döms till ett års straffarbete för dråpförsök.) Det som hände där emellan berättar han för en av de få mänskliga anställda inom fångvården, och det är det som är filmens huvudhandling. Handlingen i den här uppläggningen har skrivits av Jan Fridegård själv, så den på det här sättet avskalade och komprimerade storyn kan man inte lasta Hampe Faustman för.

Hampe Faustman är i flera av sina filmer en god skildrare av proletära miljöer, men här har han nog haft tidens skådespelarnormer mot sig (om han nu över huvud taget har försökt göra filmen mer realistisk än vad den är). Det gäller även George Fant, som spelar Lars Hård, det vill säga Jan Fridegård, som i det här skedet av sitt liv ännu inte hade slagit igenom som författare. (Men att han har ambitioner åt det hållet antyds i en scen, där några statare har hittat hans anteckningsbok på ett höloft och sen har roligt åt det en av dem läser upp för de andra.)

Men i stort sett talar alla, med små variationer, ungefär likadant: Lars´ far (Adolf Jahr) och mor (Elsa Widborg), Inga (Eva Dahlbeck), trädgårdsmästarpraktikanten som Lars har en av sina erotiska historier med, kusken och hans hustru, Andersson (Artur Rolén), en annan statare, Lars medfånge, spelad av Gustaf Lövås, barnavårdsmannen (Sif Ruud) och så vidare. Missförstå mig inte – det är inget fel på deras rollprestationer. Men jag som är uppvuxen i en proletär miljö på landet vet att människor på den tiden talade sin lokala dialekt, och att man av de flestas tal förstod att de bara hade mycket elementär utbildning.

Jag har redan tidigare berättat att det, mer i förbigående, antyds att Lars Hårds håg står till att skriva. Den som känner till Jan Fridegård vet ju också, att det som fick hans Lars Hård att lämna för hans klass normala jobb och missköta andra (i filmen röjning av fälld skog) hade den här bakgrunden, men eftersom detta är så oklart infogat i filmens handling, framstår han inte bara i de slitande statarnas ögon utan också hos oss som ser filmen lite som en smitare, vilket ytterligare understryks av hans olika kvinnoaffärer, som tenderar att ta över handlingen i stället för den proletära utvecklingshistoria som är en intressantare (röd) tråd i Fridegårds epos. I filmens slut fastnar han i och för sig till slut för en av byns flickor, Eva (Nine-Christine Jönsson), men varför förblir en smula obegripligt. Begripligare är då de känslor och den besinning kontakten med hans dödssjuka mor väcker hos honom, när han återvänder hem efter fängelsetidens slut.