Gyllensten, Lars

För inte länge sedan läste jag minnesord över författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten (1921-2006).

Jag har övervägt att skriva ett Last chorus också om honom. Men även om jag har träffat honom, till och med har publicerat honom, tycker jag inte, att jag kände honom tillräckligt bra för att kunna bli riktigt personlig. Till det kommer att jag inte har läst tillräckligt många av hans sammanlagt cirka 30 böcker.

Ändå kan man aldrig komma förbi honom och hans författarskap. Han slog igenom stort på 1950-talet med romaner som “Barnabok” (1952) och “Senilia” (1956), den senare essäartad. På 1960-talet var han en mycket central författare med romaner som “Sokrates död” (1960) och essäsamlingen “Nihilistiskt credo” (1964).

Den senare titeln kan ses som en nyckel till att jag personligen inte har tyckt mig stå honom så nära. Lars Gyllensten var en central ideologikritiker och den främste i den så kallade trolöshetsdebatten.

Lars Gyllensten var även läkare och arbetade som sådan under en stor del av sitt författarskap; först 1973 blev han författare på heltid.

Hur som helst: när jag, med start i julnumret 1974, gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin med ett stort litterärt inslag à la gamla Folket i Bild, var det – trots att jag i frågor om ideologi och trolöshet alltså hade en annan uppfattning – självklart att be Lars Gyllensten om ett bidrag till tidningens serie av nyskrivna noveller. Det litterära urvalet i tidningen skulle präglas av kvalitet, inte nödvändigtvis av ideologisk valfrändskap.

Gyllenstens bidrag, orginalnovellen “Onde bödeln”, kom mycket snart, i nummer 2 1975 (6 februari); han ville gärna medarbeta.

“Onde bödeln” är ett stycke om människans dubbla natur. Å ena sidan ser omgivningen bödeln som ond, och han är också deformerad av sitt yrke. Men å andra sidan: han odlar blommor vid det förfallna ruckel han bor i:

“Han vårdar sig ömt om sina främmande, granna, besynnerliga blomster, lika ömt och tålmodigt och troget som en ung moder vårdar sig om sin späde son. Han gräver om och luftar jorden i den lilla planteringen, när så skall ske. Han bär dit den bästa gödsel. Han vattnar idogt om kvällarna. Han bär vatten i sin tunga träspann, var dag långt nedifrån sitt vattentag vid gölen, där bäcken rinner ut. Från brunnen får han inte hämta sitt vatten. Han går en lång krokväg ner till gölen i dalen. Han är strängt tillhållen att aldrig visa sig för kvinnorna vid brunnen, ty någon av dem kunde vara med barn, och ett ofött barn skulle vanartas till missfoster om dess moder såge bödeln, när hon går för att hämta sitt vatten.”

– – –

“När den främmande granna taklöken blommar i hans rabatt och skjuter sina märkvärdiga, doftande blomsterstänglar lutande mot rucklets vägg, då ser man honom plocka och ansa sin skatt, varsamt städa undan förvissnade blad och överblommade frökransar. Han söker varsamt med fingrarna och lossar försiktigt sådant, som har falnat och förtorkat. Han granskar och ansar och städar med samma lätta ömhet som en katta, när hon slickar sina källingar.”

Gyllenstens novell illustrerades, mycket inkännande, med en bild av bödeln i sin trädgård. Illustratör var en klassisk FiB-tecknare, Ulla Sundin-Wickman (Ulla Sundin före giftermålet med Krister Wickman).

Gyllenstens skepsis mot ideologier hindrade inte, att han var en mycket engagerad debattör, deltog i den offentliga debatten bland annat med artiklar i Dagens Nyheter. Han var en stark förespråkare för bistånd och deltog också – med udden mot bilismen – i diskussionen om trafik och miljö. Han var häftigt engagerad mot utbyggnad av Vindelälven. Värt att notera är, att han i dessa frågor hade åsikter, som liknade min hustrus, även mina.

Han tog också samhälleliga uppdrag. Till exempel satt han – därtill utsedd av regeringen – i styrelsen för Sveriges radio.

1966 blev han invald i Svenska akademien. 1977-1987 var han dess ständige sekreterare. I akademiens nobelpriskommitté satt han åren 1968-1987. 1989 slutade Lars Gyllensten delta i akademiens sammanträden – avgå kan man som bekant inte. Orsaken var att han inte lyckades få med sig en majoritet av ledamöterna i ett stöduttalande för den genom en fatwa dödshotade Salman Rushdie.

När jag ser tillbaka på Lars Gyllensten, är jag i viss mening beredd att gå honom till mötes: Historien har visat, att en alltför stark och blind tro på ideologiska beläten, politiska eller religiösa, alltför ofta leder till bestialitet.

Samtidigt var jag ju, när trolöshetsdebatten pågick, en ivrig förkämpe för att återuppväcka ideologierna, i vart fall den demokratiska socialismen. Jag var en early forerunner (för att använda Kjell Östbergs terminologi) för den starka ideologiseringen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal – även om jag sen också kom att se med skepsis på många av de uttryck vänstervågen tog sig.

Där står jag fortfarande. De sociala och ekonomiska analysinstrument marxismen har skapat i kombination med provisoriska utopier om ett samhälle, präglat av jämlikhet, frihet och solidaritet, ger oss nödvändig rörelseriktning för samhällsarbetet.

I den senare meningen kan jag aldrig ställa mig trolös.