Kalle och Hobbe 2013

Jag är serienörd: läser kontinuerligt serier av alla sorter, i dagstidningar, serietidningar och album.

Men få serieläsare är skapta så. Serieläsandet varierar mellan olika åldrar, och dessutom selekterar också många serieläsare efter genre.

En mycket stor del av de svenska serietidningarna ges i dag ut av Egmont, så det är ju alltid kul när det emellanåt dyker upp någon serietidning utan anknytning till den sfären – inte så att jag har något horn i sidan till Egmont, men konkurrens är ju också bra. Vem som exakt äger den nya serietidningen ”Kalle och Hobbe”, med Tony Svensson som ansvarig utgivare, vet jag inte, men jag konstaterar att samtliga serier i den distribueras av Europa Press.

Och det kan ju också göra detsamma – däremot gör mig devisen i stor stil på omslaget konfunderad: ”Magasinet för hela familjen”. Kommer det att gå att sälja en serietidning med så bred målgrupp, när priset dessutom är så högt som 79 kronor?

Det är ju roligt att ”Kalle och Hobbe”, en urbra serie, finns tillgänglig igen. Men ”Calvin and Hobbes”, som den heter i original, tecknades av Bill Watterson 1985-1995, och därefter har inga nya strips tecknats. Allt det Watterson då gjorde har dessutom publicerats fullständigt i först Expressen, sedan Aftonbladet, och ”Kalle och Hobbe” har också för inte så länge sedan förekommit i serietidning.

Det är ju bra om den på det här sättet får nya läsare, men man ska inte ge sig fasen på att Kalle och Hobbe-läsarna främst finns i de yngre åldrar, som av naturliga skäl inte har kommit i kontakt med serien genom de media jag har nämnt ovan.

Och här träffar vi snabbt på den svaga punkten i redigeringsprogrammet för den här tidningen.

Jim Davies’ ”Gustaf” (”Garfield”) – för övrigt en serie som jag själv aldrig har gillat – är en ofta elak serie, som fordrar vuxna läsare.

Susanne Fredelius’ ”Doris”, numera portad från Dagens Nyheter som lanserade den, är i ämnesval, inte bara i fråga om dess imiterade barnteckningar, däremot gjord med sikte på en rätt så ung publik.

Medan Lena Asklunds ”Sånt é livet”, som debuterade i Metro 2006, åter igen är en vuxenserie, som sådan halvbra.

Slutligen innehåller den här tidningen historier, ”Ur barnamun”, men oftast roligare för föräldrarna än för de citerade barnen.

Det här var alltså nummer 1 2013. Vi får se hur många till det blir.