Serieparaden 2013

Jag brukar köpa och läsa Serieparaden.

Serieparaden innehåller serier för vuxna, de flesta komiska och/eller satiriska.

Exempel är Jim Meddicks ”Monty”, Patrick McDonnells ”Morgan & Klös”, Darby Conleys ”Get Fuzzy”, Scott Adams’ ”Dilbert” och inte minst Kieran Meehans suveräna ”De professionella”.

Den här tidningen söker sig också utanför allfarvägarna. Sålunda publicerar den till exempel inte bara en norsk utan också en, vida bättre, finsk serie, ”Fingerpori” av Pertti Jarla. Den är full av drastisk humor, lika rolig här som i seriens upphovsland – men kanske måste man vara finländare (eller estländare) för att fullt ut förstå innebörden av det här samtalet:

– Nämen, farfars gamla schackspel!

…Men alla hästarna saknas.

– Dom åt vi under kriget.

Måhända styrkt av framgången med ”Fingerpori” lanserar ”Serieparaden” nu ytterligare en finsk serie, Jaana Suorsas serie – eller kanske snarare tematiska skämtteckningar – ”Piggu Possu”. Själv är jag inte så imponerad av det första uppslaget, men ”Piggu Possu” kanske tar sig.

Därmed är vi hur som helst inne på det som inte är Seriparadens starkaste sida.

Redaktören för Serieparaden (som ju borde vara den som bestämmer om innehållet i tidningen) gillar uppenbarligen skämtteckningar men har inte tillräcklig selektionsförmåga. Hela skalan från lysande till uselt finns således representerad i Sereiparaden.

Medan Dan Piraros ”Bizarro” är lysande, och Jan och numera även Maria Berglins fyrarutorskommentarer (snarare än serier) ”Berglins” också träffar huvudet på spiken, är Jerry van Amerongens ”Irrvägen” nästan sinnessjukt usel. Glenn och Gary McCoys ”De flygande McCoys” varierar i kvalitet.

Slutligen: som inlaga i det här numret publiceras Niklas Erikssons ”#Sverige”, normalt söndagsserie i Svenska Dagbladet. Den är ett lovvärt, ibland både roligt och bitande försök att se politikens komiska sidor. Fast den skulle säker kunna bli ännu bättre, om Niklas Eriksson visste riktigt mycket om politik och politiker.