Sucksdorff, Arne: Pojken i trädet

Arne Sucksdorff (1917-2001) var en känd naturfilmare. Jag minns honom också för bildreportage om djur och natur i 1950-talets Folket i Bild.

I spelfilmen ”Pojken i trädet” (1961) stod han för manus och regi – Gunnar Fischer stod för fotot. Det här var ett nytt och djärvt steg för honom, och man måste – liksom tidens filmkritiker gjorde – konstatera att Gunnar Fischers svartvita filmfoto, som jag nu har fått möjlighet att se på en vid TV-skärm, var utomordentligt, medan Sucksdorffs filmhandling trots goda ansatser ändå inte riktigt håller måttet – därmed inte sagt att filmen inte skulle vara värd att se.

Man kan ana Sucksdorffs blick bakom Fischers foto, men Fischer var själv son till en jägmästare och behövde kanske inte så mycket instruktion. Sin kompetens som filmfotograf har han ju annars bevisat i flera av Ingmar Bergmans viktigaste filmer.

Här panorerar han landskap och fångar djur och fåglar i deras naturliga miljö. Vi får följa filmens tre ynglingar på tjuvjakt i stulen bil i nattliga skogar: den drivande av dem är Max (Heinz Hopf), och han åtföljs av den något barnsligare Manne (Björn Gustafson). Till dem har också den blott 16-årige Göte (Tomas Bolme) anslutit sig, och det är kring honom handlingen kretsar.

Eftersom rollerna och handlingen är en smula oklart utformade, tror man som tittare först, att ägaren till godset där han bor, John Cervin (Anders Henriksson), trots sin ålder kan tänkas vara Götes far, vilket också hans förmaningstal och välmenta mutpengar tyder på. I själva verket är godsets jägare Sten Sundberg (Åke Lindman) pappa både till Göte och husan hos Cervin, Marie (Birgitta Pettersson) – så småningom förstår man, varför hon ängslas så för Göte och varför hon därför då och då i smyg träffar det unga pojkgänget av tjuvjägare/biltjuvar.

Bakom Götes asociala beteende och så småningom flykt finns en revolt, men man förstår inte riktigt mot vem den i själva verket är riktad.

Göte är dock inte heller någon nickedocka åt pojkgänget och dess ledare Max. Han stjäl deras gevär och ammunition, som finns gömda i en ihålig ekstam, och drar likt en trapper ut i de omgivande träskmarkerna: bygger sig ett rede i ett väldigt träd, jagar vilt och fisk att halstra i elden under trädet, stjäl också en matsäckskorg av en familj på utflykt för att få lite variation i kosthållet.

De andra killarna hittar honom, fast inte där utan i träsklandskapet, och binder honom för att han ska avslöja var han har deras gevär. Göte lurar dem och passar på att själv överraskande hitta det laddade geväret och hotar dem sen med skjutvapnet – avlossar också några skott för att driva dem längre bort.

Sundberg hittar de flyende kompisarna och kväser handgripligt Max. Han meddelar försmädligt att grabbarnas bil nu inte längre har luft i däcken men slänger till slut till Max bilnycklarna som han också har tagit.

Återstår sen att hitta Göte. Den som hittar honom uppe i hans trädtopp är godsägaren eller rättare sagt hans hundar. Göte hotar honom med geväret, men Cervin hör inte på det örat utan sätter sig ner och väntar, medan han försöker med övertalning.

Men det hjälper föga. Plötsligt hörs ett skott uppifrån trädtoppen, och så ser man först geväret, sen pojken gren för gren ramla ner från trädet.

I filmens slut ser man på avstånd fadern/jägaren och systern bära i väg den döde Göte.

Men vad exakt som drev pojken till detta förblir oklart. Där hjälper varken Gunnar Fischers foto eller Quincy Jones‘ musik, som jag annars också gillar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^