Fly, Per: Monica Z

Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) har gjort, ”Monica Z” (2013), en stor succé på bio, med rätta om man främst ser den som fiktion.

Framför allt huvudrollsinnehavaren, Edda Magnason, är lysande: Hon är, inte bara till utseendet utan också i gester och mimik, häpnadsväckande lik Monica Zettelund – jag har sett Monica på nära håll – och framför allt sjunger hon Monicas sånger så att man ibland kunde tro att man hade lagt in originalinspelningarna som ljudband.

Också i andra fall har man lyckats med just rollbesättningen, till exempel genom att låta Johannes Wenselow spela Beppe Wolgers, som ju lockade Monica att sjunga jazz på svenska och försåg henne med briljanta texter, och genom att låta Oskar Thunberg göra rollen som Vilgot Sjöman, under en period Monicas sambo – Vilgot Sjöman har jag för övrigt själv publicerat och mött efter en filmvisning i Uppsala. Också Jörgen Thorsson är mycket porträttlik som Tage Danielsson men gör honom till lite för mycket av kuf.

Hasse och Tage förekommer alltså i filmen, men den undviker noga den politiska sidan av deras och även Monicas engagemang. Monica uppträdde ju på socialdemokratiska valmöten tillsammans med både Tage Erlander och Olof Palme.

Allt det här förekom under Monicas liv mellan slutet av femtiotalet och mitten av sjuttiotalet, det som – mycket komprimerat – skildras i den här filmen. Mycket av det som finns i den är fint skildrat, sådant som svårigheterna att ta hand om Eva-Lena, dottern från ett ungdomsförhållande, här fint spelad av Nadja Christiansson, de accelererande problemen med spriten (kanhända förorsakade av ett prestationskomplex) och de många relationerna med olika män – filmen slutar med att den långa relationen av kompisskap, stöd och lockelse med musikern Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) ändar i ett bröllop, alltså med en happy end.

Fast Monicas liv tog ju inte slut där – det ändades i en brand hemma hos henne 2005. Innan dess hade hon också inlett nya relationer med nya män.

Och Monicas liv fram till filmens ändpunkt är också det inte bara komprimerat utan även tillrättalagt för filmens egen dramaturgi.

Manusförfattaren och/eller regissören låter till exempel Monicas beslut att hörsamma Leonard Feathers förslag att åka till New York och sjunga under julhelgen bli en dubbel tragedi: Eva-Lenas mamma överger henne över jul, men tvingas sen nästan genast åka hem, eftersom tidens rasfördomar i USA inte kan förenas med att en vit, dessutom snygg jazzsångeska uppträder tillsammans med bara svarta musiker. Fast så här var det ju inte i verkligheten – Feather fixade nya musiker och Monica blev kvar i USA i flera månader, framträdde också i TV.

Det största problemet med den här filmen om Monica Zetterlund är dock skildringen av Monicas far, Bengt, själv jazzmusiker på hemmaplan i Värmland. Kjell Bergqvist gör en utmärkt rollprestation – i enlighet med manus och regi. Jag kände inte Monicas pappa, men människor som gjorde det – till exempel filmaren Tom Alandh som jag mötte nyligen vid premiärvisningen i Enköping av filmen om Anna Lindh – tycker att bilden av Bengt som en ständig kritiker och belackare inte stämmer. Visserligen faller pappan nästan i gråt av glädje senare när dottern lyckas i New York, men hur fritt får man för dramaturgins skull skildra människor som har existerat? Många av dem som i dag ser filmen om Monica Z har ju inte alls den egna kunskap om personen Monica Zetterlund och hennes omgivning som finns hos hennes samtida (jag är född samma år som hon, 1937, och min hustru till och med samma datum, månad och år som Monica – vi gjorde en gång ett parreportage om det i Aktuellt i politiken (s)) eller personer som personligen kände henne och till och med hennes pappa (som Tom Alandh).

Men som sagt: ser man den som fiktion med viss verklighetsanknytning, är ”Monica Z” en förbannat bra film.

* * *

CDn med musiken i filmen skriver jag om separat.