Rodriguez: Cold Fact + Coming From Reality

Rodriguez (Sixto Diaz Rodriguez, även känd som Jesus Rodriguez), född 1942 i Detroit, har en märklig historia i skivbranschen från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet – jag har berättat om det här och om återupptäckten via Sydafrika och ska här inte upprepa detta.

Han gav ut två fullskaleplattor 1970 respektive 1971 på Sussex Records, men dessa finns återutgivna som CD på Light In the Attic Records.

Den första, den från 1970, heter ”Cold Fact” (LITA036).

Så fort jag börjar lyssna på den, den utmärkta ”Sugar Man” och den rockigare ”Only Good For Conversation” går mina tankar till den unge Bob Dylan.

Crucify Your Mind” låter som Dylan med blåskomp, den fina bluesen ”This Is Not a Song. It’s an Outburst. The Establishment Blues” är dylansk både i tonen och med sin uppräknande stil, och även ”Inner City Blues” är dylansk i tonen. I ”Jane S. Piddy” använder Rodriguez en pratsångstil som påminner om Dylans.

Även texterna har en dylansk anstrykning: de är associativa och mångtydiga, innehåller också fragment som man skulle kunna beteckna som politiska: I den nämnda ”This Is Not a Song…” sjunger Rodriguez: ”The mafia’s getting bigger, like pollution in the river” och ”This system’s gonna fall soon, to an angry young tone”. En rad i ”I Wonder” med sina många frågor om samhället lyder en av frågorna ”I wonder will the hatred ever end?”. Och i ”Gommorah (A Nursey Rhyme)”, en bra låt med mycket markerad rytm, konstaterar Rodriguez: ”Welfare checks dont pave / The road to much wealthy”. Ytterligare låtar att nämna i det här sammanhanget är ”Hate Street Dialogue” med sina snygga gitarrslingor och ”Rich Folks Hoax”, som annars låter som en gammaldags danslåt eller schlager.

Men jag inser också genast, att det här inte är någon enkel dylanepigon – kanske låg en del av det både han och Dylan gjorde i tiden.

Det mesta är både bra och intressant. Dock tycker jag att Rodriguez har försetts med för mycket orkesterkomp, något som kanske var skivbolagets idé.

* * *

Ännu mer i händerna på skivbolaget tycks Rodriguez ha varit, när han 1971 för Sussex Records fick göra LPn ”Coming From Reality”, utgiven som CD med tre extraspår (Light In the Attic, LITA038).

Den här gången går inte tankarna, mer än i fråga om enstaka textfragment, till Bob Dylan. Den inledande ”Climbs Up On My Music” är mycket jazzig. Nummer två, ”A Most Disgusting Song”, skivans bästa låt, är talking blues. ”I Think of You” låter som ett försök att göra en schlager. Och ”Heikki’s Suburbia Bus Tour” är tung rock.

Sen följer en hel räcka låtar, som jag har ganska svårt för – de är mycket överarrangerade och framförs bland annat till stråkar. En av de få saker jag fäster mig vid är en lustig hänvisning i ”Cause” till ”my Estonian Archangel” – men det har väl mer med min egen härkomst att göra.

Bland de i slutet tillagda extralåtarna tycker jag att främst den jazziga ”Can’t Get Away” är hörvärd. ”Street Boy” saknar den udd ämnet skulle kunna föranleda.

Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att den här skivans flopp, den som gjorde att Rodriguez sedan inte fick göra fler skivor, mest var skivbolagets fel.

Själv gav han upp skivkarriären och övergick, vad jag förstår, till social aktivism och universitetsstudier.