Ford, John: Vredens druvor

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.