Lindgren, Barbro + 12 olika tecknare: Barbros bästa

Barbro Lindgren har skrivit för både barn, ungdomar och vuxna. Några av berättelserna för de yngre finns samlade i antologin ”Barbros bästa” (Rabén & Sjögren, 2013), och även om inte allt gör skäl för titeln, hittar man i den här volymen en del helt genialiska skapelser.

Jag har läst Barbro Lindgren under mycket lång tid, också tidigare recenserat en del av det hon har skrivit. Här på bloggen, under Kulturspegeln, Barnkultur, hittar du till exempel en text om ”Nöff nöff Benny” (med illustrationer av Olof Landström) samt, under Serier, inledningen till Sara Olaussons serieversion av ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Båda finns med i den samlingsvolym jag skriver om.

Några andra lindgrenhistorier och -figurer, som finns med i den här antologin och som jag tidigare har skrivit om i andra sammanhang är ”Alban – popmuffa för små hundar”, illustrerad av den tecknarutbildade Barbro Lindgren själv, och ”Mamman och den vilda bebin”, genialt illustrerad av Eva Eriksson. Eva Eriksson har lika genialt illustrerat Barbro Lindgrens småbarnsböcker om Max – jag har recenserat några av de tidiga, dock inte den djärva ”Titta Max grav!”.

En genial historia, adekvat illustrerad av Charlotte Ramel, är ”Ängeln Gunnar dimper ner”, Ja, Gunnar med sina små vingar på ryggen, är verkligen en liten ängel på tillfällig permission från himlen, och när han hittar den ledsna lilla Elin och det visar sig att hon sörjer sin överkörda katt, kan han väcka den till liv igen. I den här historien hinner Gunnar väcka ytterligare några fler till liv, bland dem tant Jonssons döda baby och lilla Maris mamma.

Själva upptakten, när Elin upptäcker hans vingar, är minnesvärd:
- Men är du en ängel? ropar Elin.
. Ja, det är jag!
– Vad heter du?
– Jag heter Gunnar.
– Men vad gör du här nere på jorden?
– Jag har sommarlov, säjer Gunnar.

Barbro Lindgren väjer inte för livets stora frågor, till exempel döden. Den återkommer hon till i ett par av de korta texterna, ofta i allvarligare form, men allra bäst blir det när hon, som i den nämnda Max-historien, blir drastisk på det där speciella barbrolindgrenska sättet:

Nax sjuk.

Titta Max grav!