Koŀakowski, Leszek: Människan utan alternativ

Leszek Koŀakowski, född 1927, är en polsk filosof (professor i filosofi 1959-1968), som betydde mycket för det nymornade intresset för marxismen också här i Sverige. Det gjorde han framför allt genom att inifrån kritisera den marxism, som öststatskommunisterna hade bidragit till att dogmatisera – den som benämndes marixismen-leninismen.

Också Koŀakowski var till en början ortodox marxist av det vanliga östslaget, och han sändes 1950 mycket riktigt till Moskva av kommunistpartiet för vidareutbildning.

Efter oroligheterna i Poznan 1956 blev dock Koŀakowski känd som banerförare för den revisionistiska grenen av den polska marxismen. För att göra en lång historia kort: 1966 uteslöts han ur kommunistpartiet. 1969 flyttade han till Univesity of California, Berkley för att bli gästprofessor. Han fortsatte sedan sin akademiska karriär i USA.

När hans bok “Människan utan alternativ” utkom 1965 i Sverige, var han alltså fortfarande partimedlem, om än mycket oppositionell. På kultursidan i Arbetarbladet. där jag medverkade (se Last chorus: Jacob Branting), publicerade jag den 30 april 1965 följande recension:

MARXISMEN – VETENSKAP OCH VÄRDERING

Leszek Koŀakowski har med ens kommit i centrum för den nymarxistiska debatten i Sverige och hela Västeuropa. Koŀakoski är polack, född 1927, och professor i filosofi vid universitetet i Warszawa. 1955-1957 var han redaktör för studenttidskriften Po Prostu, det ryktbaraste organet bakom den polska islossningen. Po Prostu tvingades upphöra men Kolakoski har förblivit kommunist. Att hans “Människan utan alternativ” (Orion-serien, Bonniers) nu har kommit ut på svenska har emellertid ett intresse långt utöver att boken kan ses som ett dokument över de östeuropeiska oppositionsrörelserna.

Givetvis tas stalinismen upp till debatt. Opportunismen, benägenheten att i enlighet med dekret betrakta Lysenkos och andras vetenskapliga teorier som ofelbara och marxistiska, samt institutionalismen kritiseras.

Koŀakowski summerar: “Marxismen blev till ett begrepp med institutionellt och inte intellektuellt innehåll – som det för övrigt går med alla kyrkliga läror. Ordet marxist betecknar inte en person som hyser den ena eller den andra uppfattningen om världen utan en person, som intar en viss attityd, en beredskap att acceptera de uppfattningar som blir stadfästade av vederbörande myndighet. Vilket innehåll marxismen för ögonblicket har, är från denna synpunkt utan betydelse – man blir marxist genom att man förklarar sig beredd att från fall till fall anamma det innehåll som myndigheterna meddelar.”

Egna kättarna farligast

De egna kättarna är dessutom alltid farligare än motståndarna. Medan trycket utifrån i viss mån gör att gruppen konsolideras, är de inre upplösningshärdarna alltid livsfarliga. Här rör Koŀakowski redan vid problem som sannerligen inte är enbart kommunistiska.

Koŀakowski strävar efter – och det är hans marxism – att förena en marxistiskt grundad ideologisk strävan med en seriös analys av ekonomiska och sociala förhållanden. Visserligen menar han, i enlighet med marxistisk doktrin, att samhällsutvecklingen styrs av ekonomiska förlopp. Men: “Då kritiken av utopismen blir ett viktigt socialt problem eller åtminstone anses vara det, så visar detta att den utopiska doktrinen är ett faktum att ta på allvar i det sociala medvetandet.” Utopin, som delvis är en produkt av rådande samhällsförhållanden, bidrar själv till att aktivt omskapa dessa samhällsförhållanden.

Utifrån detta angriper Koŀakowski häftigt tendensen att tolka historiefilosofin normativt, “försöket att härleda slutsatser om börat ur nödvändigheten att söka kriterierna för den moraliska bedömningen i den förmenta kunskapen om den historiska lagbundenheten”. Ingen är befriad från moraliskt ansvar om han understöder ett brott, därför att han intellektuellt har övertygats om att dess seger är oundviklig.

På samma sätt: den som går till strids för socialismen i bergfast tillförsikt om seger, han satsar helt enkelt på det nummer, som enligt hans mening kommer att utfalla med vinst på historiens roulett; hans handlingar är moraliskt värdelösa, menar Kolakowski. Här står Koŀakowski avgrunder från stalinismen, men han kan citera Marx: “…människorna själva skapar sin historia men inte efter behag utan genom att underkasta sig trycket från de rådande betingelserna.”

Koŀakowski betonar således med emfas den enskildes moraliska ansvar: “Det är inte sant att historiefilosofin bestämmer de väsentliga avgörandena i vårt liv: det är vår moraliska känsla som gör det. Vi är inte kommunister därför att vi inser att kommunismen är en historisk nödvändighet; vi är kommunister därför att vi står på de förtycktas sida mot förtryckarna, på de eländas sida mot deras herrar, på de förföljdas sida mot förföljarna.”

Tro på det ödesbestämda

Sen kan det ändå inte hjälpas, att Koŀakowski själv då och då offrar åt den marxistiska determinismen. I alltför hög grad ses historien som en process med bestämd riktning. “Utopin är alltså det mystifierade medvetandet om den faktiska historiska tendensen”, säger Koŀakowski utan att bekymra sig om att historien i så fall parallellt skapar olika utopier.

Inte heller det följande, som i och för sig är dräpande och roligt, ger en korrekt bild av den politiskt-ideologiska skalan: Vänstern strävar efter att stödja sina perspektiv på historiens erfarenheter och dess utvecklingstendens, medan högern kapitulerar för nuläget. “Därför kan vänstern ha en politisk ideologi men högern bara en taktik.”

Vänstern står för det rationella tänkandet. Därför, menar Koŀakowski, är inte heller påståendet att det alltid måste ligga i arbetarklassens intresse att ansluta sig till vänstern alltid obetingat riktigt. Nationalism, religiösa fördomar, fördelar av ett kolonialt system kan mycket väl fjärma arbetarklassen i ett land från vänsterns strävanden.

Därför kan inte vänstern definieras genom att man fastställer, att den hänsynslöst och i varje läge ska stödja arbetarklassens krav , alltså stå på majoritetens sida. Därför måste man definiera vänstern som en viss intellektuell hållning, vilket lämnar möjligheten öppen att den i många fall befinner sig i minoritet.

Trots att Koŀakowski i nästa andetag är beredd att hävda att denna minoritetsvänster i alla fall strider för arbetarklassens “sanna” intressen, måste man medge att han här står snubblande nära ett vanligt demokratiskt-socialistiskt (inte nödvändigtvis marxistiskt) synsätt. Vad är till exempel följande om inte socialdemokratisk jämlikhetsideologi? “I de kapitalistiska länderna är kampen för avskaffande av de sociala privilegierna vänsterns kamp. I de icke-kapitalistiska länderna är avskaffandet av de privilegier man uppnått på grundval av icke-kapitalistiska förhållanden ett vänsterkrav.”

Till inkonsekvensens lov

Till förtjänsterna med “Människan utan alternativ” hör också att författaren inte bara är skarpsinnig utan också rolig. Den polska radion citeras till exmpel apropå Chrustjevs besök i Jugoslavien 1955: “Största intrycket på de församlade gjorde Chrustjevs förklaring att Sovjetunionen beslutsamt försvarar freden i hela världen.”

Eller läs i kapitlet “Till inkonsekvensens lov”: “Med andra ord: vi har kommit fram till predikatantinomins klassiska form: den konsekventa inkonsekvensen är ingen konsekvent inkonsekvens ty inkonsekvensen utesluts från inkonsekvensprincipenen; den inkonsekventa inkonskvensen däremot är just en konsekvent inkonsekvens.”

Läs förresten hel boken om de möjliga och de omöjliga i att vara marxist.

Enn Kokk

***

Det enda jag i dag skulle vilja tillägga är, att jag vid ett tillfälle, under mellanrubriken “Tro på det ödesbestämda”, faller in i mönstret att tolka marxismen som en ödestro. Senare och mer omfattande marxläsning har på den punkten nyanserat min uppfattning.

Men man måste komma ihåg, att den form av marxism – marxismen-leninismen – som Koŀakowski polemiserade mot var dominerande både i Polen och i de övriga dåtida öststatsdiktaturerna, dessutom omfattad också av deras eftersägare i Sverige och i den övriga västvärlden.

Fast socialdemokratin var inte heller oskyldig till den här tolkningen av marxismen. En av den tyska socialdemokratins främsta ideologier, Karl Kautsky, tolkar också Marx´ historiematerialism på det här, milt talat, ensidiga sättet,