Werner, Gösta: Gatan

Jag har aldrig läst pseudonymen Karsten Wimmermarks (Nils Idströms) roman ”Birger Jarlsgatan” (1948), men jag minns att den under mina tonår lästes av jämnåriga. Inte heller har jag sett Gösta Werners filmatisering – 1949 var jag för ung för att komma in på barnförbjuden film, särskilt på en film om prostitution, men jag har inte sett den senare heller.

Ämnet kittlade biopubliken, medan filmcensuren höll igen. Uppenbarligen klipptes en del som inte ansågs kunna passera, till exempel en sexscen med en svart man, en neger som man sa på den tiden.

Jag har inte sett mycket film, signerad den här filmens regissör, Gösta Werner (1908-2009), men han var ingalunda en regissör som sysslade med att göra publikfriande sensationsfilmer. Hans filmatisering 1952 av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” lever till exempel upp till novellförlagans styrka.

Också ”Gatan” har sina förtjänster. Sten Dahlgrens foto fångar stockholmsmiljöer som Centralstationen, Nybrokajen, Frihamnen, Humlegården, Gamla stan, gator, även näringsställen som Mosebcke restaurant och Café du Boulevard. Musiken bidrar också till tidskänslan – särskilt roligt är det att få se och höra en ung Brita Borg. Många kända skådespelare medverkar: Stig Järrel, Åke Fridell, Per Oscarsson, Mimi Pollak, Arne Källerud och, inte minst, Maj-Britt Nilsson och Keve Hjelm i ett par av huvudrollerna.

Kanske är det inte Maj-Britt Nilssons fel, men trots att historien enligt bedyranden ska grunda sig på en autentisk historia, finner jag hennes unga flicka från landet lite väl naiv. Att hon inte känner sig hemma i storstaden (det dåtida Stokholm) må väl vara, men hennes velande mellan Berra (Peter Lindgren), som visar sig vara en slem sutenör, och den hygglige kranföraren Rulle (Keve Hjelm) blir inte riktigt begripligt. Men sen löser sig allt i enlighet med de normer som stod högst i kurs: Rulle klår upp Berra, och Berra som har rymt från fängelset och nu försöker fly med göteborgståget grips av polisen. Britt (som Maj-Britt Nilsson heter i filmen) försöker förgäves få Rulle tillbaka, och när han inte längre vill, rusar hon ut i trafiken, blir överkörd och dör på sjukhus. Fast när hon dör på sjukhuset, står Rulle där vid hennes sida.

Jag har som sagt var inte läst boken, så jag vet inte hur stor del av ansvaret för detta som ligger på dess författare respektive på filmens manusförfattare, Mårtenb Edlund.