Troell, Jan: Utvandrarna

Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” kom ut på Bonniers 1949; jag har den själv i den utgåva som kom i Bonniers Folkbibliotek. Moberg var dock vän med Ivar Öhman, chefredaktör för min ungdoms liv- och husorgan Folket i Bild, och följetongrätten gick – trots Bonnies protester – till FiB.

Jan Troells filmatisering av ”Utvandrarna” (1971) hade jag märkligt nog inte sett förrän jag nyligen såg den på DVD.

Det är en ambitiös och på många sätt intressant version av boken, men med dess intensitet kan filmen inte mäta sig. Egentligen är detta märkligt – Troell har ju till exempel gjort lysande film av Eyvind Johnsons självbiografiska romnsvit om Olof. Här har han, tycker jag, varit alltför högaktningsfullt bunden till romanförlagan – det är som om han ville ha med varje detalj i den, och därmed blev också filmen mycket lång, över tre timmar med paus i mitten.

Filmberättelsens styrka ligger i skildringen av det steniga Småland, där levnadsvillkoren – materiella så väl som andliga – driver människor att lämna fädrens trakter för en okänd kontinent: Karl-Oskar Nilsson (Max von Sydow) och hans hustru Kristina (Liv Ullman), som drabbas av missväxt och vilkas dotter äter sig till döds, driven av hunger, Karl-Oskars bror Robert (Eddie Axberg), som inte riktigt orkar med sitt hårda drängliv och straffas när han smiter, samt hans kompis drängen Arvid (Pierre Lindstredt), Danjel (Allan Edwall), Kristinas morbror men framför allt frikyrkopredikant som drabbas av kyrkans bannbulla, och så den skara som samlas kring honom, bland dem före detta sockenhoran Ulrika i Västergöhl (Monica Zetterlund). Alla de här spelar sina roller mycket väl, men på en punkt vill det sig inte: När norskan Liv Ullman och värmländskan Monica Zetterlund – bara för att ta ett par exempel – tvingas tala imiterad småländska, låter det konstgjort.

Jag har alltså invändningar mot den alltför rapsodiska – ibland för romanbundna – handlingen, men avsnitten från Småland och sedan överfarten över Atlanten med sjösjuka och kolera och begravning i havets djup fångar ändå ens intresse. När våra småländska utvandrare så småningom når det hägrande USA, tycker jag att regissören tappar greppet. Men Karl-Oskar finner ändå sina drömmars mål i Ki-Chi-Saga, även om mötet med Fina Kajsas son Anders Månsson blir en nyttig påminnelse om att många utvandrare i breven hem har förgyllt sitt nya liv over there. Naturscenerierna från den del av den nya och främmande kontinenten Karl-Oskar väljer till sin egen bit av det förlovade landet är dock storslagna och betagande.