Hitchcock, Alfred: Livbåt
Att jag anser att Alfred Hitchcock (1899-1980) var en mycket betydande filmregissör kan knappast ha undgått någon av mina läsare.
Under min gymnasietid på 1950-talet läste jag också nästan allt jag kom åt av ett antal amerikanska författare, några av dem nobelprisbelönade; en av dem var John Steinbeck (1902-1968), och jag anser fortfarande, att böcker som ”Vredens druvor” och ”Möss och människor” hör till mina stora läsupplevelser.
Nyligen kom jag, som DVD, över Alfred Hitchcocks film från 1944, ”Livbåt” (”Lifeboat”), och fann att John Steinbeck hade skrivit manus till den här filmen. Den kan, konstaterar jag efter att nu ha sett den, inte tävla med Hitchcocks allra bästa filmer, men den är klart sevärd.
”Livbåt” innehåller våld, men den är ingen mordhistoria i traditionell mening, även om en person i den bringas om livet. Den är mer ett psykologiskt drama med krig – andra världskriget – som bakgrund. Dess spelscen är den väldiga Atlanten med en jakt även på fartyg med civila ombord, civila av ”fel” nationalitet.
Ombord på en ganska stor livbåt har först av alla en ganska cynisk kvinnlig krigsreporter tagit sig – hon är mer intresserad av bra bilder och säljande stories än av människorna bakom allt detta. Hon, i filmen kallad Constance Porter, spelas av Tallulah Bankhead. Så småningom tar sig en ganska brokig församling upp i räddningsbåten, och bland dem finns en man som har fått kallbrand och måste låta de övriga kapa benet i fråga, en kvinna vars barn dör och som därför på natten själv väljer att kasta sig i havet, och så vidare.
Bland de räddade finns också en tysk soldat (spelad av den inte våldsamt tysktalande William Yetter Jr). Ganska mycket av filmens spänning byggs upp kring den här personen. Han förtiger att han är ubåtskapten, att han har en kompass och att han, när livbåten har blivit av med sitt vattenförråd, har en egen gömd plunta med vatten. Spänningen mot honom växer, och det hela slutar med en kollektiv lynchning: han tvingas överbord och därefter att släppa greppet om relingen – försvinner sedan i vågorna.
Ändå är det inte det fysiska våldet som är den bärande ingrediensen i denna spänningsfilm. Den är mer av ett kammarspel med en bräcklig farkost på havet som scen och där människor, med sina tillkortakommanden och aggressioner, av omständigheterna har tvingats samman.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^