Hellsing, Lennart (text) & Östmar, Tommy (bild): Bananbok

Lennart Hellsing är en av de mest begåvade, samtidigt också mest egensinniga författarna i modern svensk barnlitteratur. Eftersom han debuterade i mitten av 1940-talet och också har skrivit poesi, är det väl inte helt fel att beteckna honom som barnböckernas fyrtiotalist. Också det han har skrivit för barn rymmer metaforer och en mångtydighet, som kan föra tankarna till fyrtiotalspoesin.

Ibland förenar han lätthet och humor med oslagbar ordmagi, vilket i flera fall har förstärkts med hjälp av kongeniala illustratörer och tonsättningar, som känns helt självklara.

En berömd men mycket mer knepig Hellsing-bok är ”Bananbok” (Rabén & Sjögren, 1975). Den är illustrerad av Tommy Östmar, och på omslaget ser man en läsande banan med tydliga drag av Lennart Hellsing – jag har träffat honom. Östmar har jag inte träffat, men jag antar att det är han som är den andra bananen på omslagsbilden, den med ritblocket.

”Bananbok” är en bilderbok på vers, där bananerna och deras liv står i centrum. Det skulle ju inte bli mycket till handling, om de bara hängde där i sina klasar för att senare bli uppätna, men Lennart Hellsing har hittat många andra aspekter på deras tillvaro här i världen. Vi får till exempel en lektion om deras religion, i ”Vad bananerna tror” – månskäran är deras gula gudinna. I bananernas himmel får de sen vingar, som liknar halvt uppfläkta bananskal.

Politiskt svävar sjuttiotalet över bananträden. I ”Hur bananerna är” får vi veta, att

”De drömmer om evig fred
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet!
Men intill trdje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.”

”Bananriket” rymmer rent av en politisk utopi:

”Förtrampad är ängarnas klöver,
men sedan de ledande
slutat att slåss…
Då ska vi bananer ta över
och Jorden Ska Tillhöra OSS!”

Fast även bananernas naturliga begränsningar gör Hellsing poesi av:

”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”

(Ur ”Banansång”)

För egen del, men jag är ju 75, gillar jag Hellsings bananmytologi och de poetiska uttryck han låter den ta, men jag törs inte svära på att alla ungar i bilderboksåldern skulle älska den här boken.

Men fler av dem skulle kanske kunna bli bananvänner och älska Hellsings poesi, om de också fick ta del av Lennart Hellsings av Georg Riedel tonsatta ”Bananvisor” (Rabén & Sjögren, 1993).