Sandberg, Inger (text) & Sandberg, Lasse (bild): Var är lilla Annas hund?

Jag har tidigare presenterat författarparet Inger (text) och Lasse Sandberg (bild) – gå in under Kulturspegeln, Barnkultur.

Flera av deras barnboksfigurer blev omåttligt populära, vilket förstås ledde till att bilderböckerna om de här figurerna med tiden blev många. Barn är som bekant konservativa och vill gärna ha mer av samma sort. Ändå tycker jag att det finns en beundransvärd variation i till exempel paret Sandbergs många böcker om lilla Anna och långa farbrorn.

Och det tillkommer ju dessutom ständigt nya generationer barn som vill läsa om just de här figurerna. ”Var är lilla Annas hund?” utkom till exempel 1972, men det exemplar jag nu har köpt (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren, 2011) är fjärde upplagan, femte tryckningen.

Lasse Sandbergs illustrationsteknik är lätt att känna igen från bok till bok, så även här: Lilla Anna ser ut som hon alltid gör, byter bara min ibland, och långa farbrorn utmärks, utöver av sin extraordinära längd, också av en viss extravagans i sin klädsel. Här och var använder sig herr Sandberg av collageteknik, men också hans egna teckningar är, trots en imiterad barnslighet i utförandet, oerhört precisa.

Inger Sandbergs story är i princip enkel. Lilla Annas hund har försvunnit, så var kan den vara? Lilla Annas letande efter hunden leder, utan att det känns sökt, till olika sorters djur, och med långa farbrorn får hon tillfälle att diskutera till exempel olika slags rädslor.

Det visar sig dock att lilla Annas försvunna hund varken är ensam eller rädd – långa farbrorn, som kan se mycket långt bort, upptäcker att hunden helt enkelt har hittat en hundkompis.

Jag noterar också att paret Sandberg i sin bok, som alltså är från tidigt sjuttiotal, redan i bokens början gör en mycket tidstypisk markering: Både lilla Annas far och hennes mor jobbar, pappan på kontor och mamman i fabrik. Det här får man veta bara så där i förbigående.