Ellis, Edward S: Hjortfot

Under tidigt 1950-tal startade det arbetarrörelseägda Folket i Bilds förlag i samarbete med det bondeägda LTs förlag och kooperationens Rabén & Sjögern FiBs ungdomsböcker, en motsvarighet till FiBs folkböcker fast för yngre läsare. Böckerna hade snygga plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och ett lågt pris, 2:75, vilket möjliggjordes av att upplagorna var mycket höga.

Varannan bok var pojkbok, varannan flickbok. Bland de lanserade författarna fanns till exempel Astrid Lindgren, Åke Holmberg och Harry Kullman.

Och så Edward S Ellis, vars “Hjortfot” var nummer 14 i serien (omslag och illustrationer av Hans Arnold). Jag har köpt den på Tradera för att kolla, hur jag i dag ser på en av mina pojkårs hjältar.

Hjortfot-böckerna läste vi under folkskoletiden i Nylands skola. De ingick då i B Wahlströms ungdomsböcker, pojkdelen med de gröna ryggarna. Jag minns, att vi tyckte de var spännande: vi lånade dem, en efter en, i skolbiblioteket. Mer än en gång har jag, med pilbåge och iförd höftskynke, lekt Hjortfot i skogen ovanför Juniskär. Också jag hade förresten en grotta!

När jag nu tittar på FiB-utgåvan från 1954, hittar jag märkligt nog ingen uppgift om översättare; man kunde tro, att Edward S Ellis var en svensk författare. Men så var det inte; jag har tagit reda på att han var amerikan och levde 1840-1916.

Edward S Ellis var tillsammans med Karl May och James Fennimore Cooper en av de klassiska indianboksförfattarna. Av det jag har lyckats få reda på om honom var att han skrev mastodontromaner och att Hjortfot till att börja med var en bifigur.

De hjortfotböcker jag läste i min barndom var inte alls tjocka och hade en ganska koncentrerad handling, så en god gissning är, att de – både Wahlströms och FiBs varianter – var nedbantade bearbetningar, vilket var (och är) mycket vanligt i barn- och ungdomsbokssammanhang. (Vem har till exempel läst Jonathan Swifts “Gullivers resor” i original?)

Den “Hjortfot” jag nu alltså har läst i FiB-upplaga är effektivt berättad, med enkelt språk och korta kapitel, många av dem ett äventyr som slutar i något spännande, som ska locka den unge läsaren att läsa också nästa kapitel.

Från pojkåren minns jag Hjortfot som en hjälte med nästan övermänskliga egenskaper: en som rör sig ljudlöst och aldrig missar med sin pil. Allt detta finns fortfarande kvar, när jag nu läser om boken. Intressant att notera är också att han i dessa hjälteegenskaper överträffar alla vita.

Men – och det får mig att i dag mer än i barndomen tvivla på honom – han står omutligt på de vitas sida mot sina stamfränder, av vilka ett antal dessutom framställs som lömska, grymma och svekfulla.

Förhållandet att de vita har rövat de rödas land ifrån dem rubbar inte för ett ögonblick Hjortfots kärlek till de vita, i den här boken särskilt nybyggarsönerna Georg och Victor.

Jag har läst, att den klassikerbearbetare, som Rabén & Sjögren använder sig av i dag, författarinnan Maj Bylock, nu har nyöversatt och bearbetat tre av böckerna om Hjortfot. Jag har därvid hört, att hon också ska ha tvättat Edward S Ellis´ berättelser ytterligare, så att till exempel rasistiska elemant har tagits bort. Men det här grundläggande problemet, att Hjortfot står på fiendens sida, kan hon ju knappast komma åt utan att totalt göra om handlingen i böckerna.

Å andra sidan tror jag, med min egen erfarenhet i ryggen, att indianböcker av det klassiska slaget inte gör obotlig skada. Särskilt gäller det, om de som är i slukaråldern också kommer i kontakt med böcker med andra värderingar.

Kan inte Rabén & Sjögren återutge Helmer Linderholms indianböcker, som kom senare och som har helt andra utgångspunkter än Edward S Ellis´ böcker? Linderholms böcker kom ut på Tidens förlag, som numera är en imprint inom Rabén & Sjögren.