Sjöman, Vilgot: Lyckliga skitar

När författaren och filmaren Vilgot Sjöman, född 1924, avled år 2006, skrev jag en minnestext över honom här på bloggen – den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Inte bara för att han var en av sin tids intressanta vänsterintellektuella.

Jag har själv haft också personlig kontakt med honom. När hans film ”Älskarinnan” (med Bibi Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna) 1962 gick upp på biograferna, ordnader vi i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus en filmafton: medlemmarna såg ”Älskarinnan” på bio, de flesta av oss den aktuellta kvällen, och sen samlades vi på Västgöta källare för att diskutera filmen med regissören själv närvarande. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s), när tidningen var en seriös fjortondagarstidning med en blandning av politik och kultur, recenserade jag ett par av Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, och han erbjöd oss att publicera en jättelik artikel med färgbilder om Papua, vilket skedde i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december).

När jag i dag såg hans långfilm från 1970, ”Lyckliga skitar”, slogs jag av hur väl den här filmen fångar sin tid. Tidens öppna attityd till sex, framför allt bland de unga, fångas på kornet, och den här filmen speglar också mycket väl tidens vänstervindar.

Men inte nog med det – här finns en rad konkreta inslag, som väcker minnet av människor och händelser till liv.

Jag ser min gamla arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Pierre Schori tala enagerat på ett möte om Cuba.

Jag hör ”Guerilleros”/”Adelante” sjungas under en demo9nstration för Cuba – jag går genast till en av skivhyllorna och plockar fram skivan ”Himnos y marchas de Cuba” (Areito EPA 1058), inköpt på Konsums Kulturcirekln i ABF-huset i Stockholm för 5 kronor.

Jag noterar att bland de i filmen inte bara med musik medverkande jazzmusikerna finns till exempel Lasse Werner, med vars brorsa – han själv är död – jag här på bloggen har ventilerat åsikter både om Lasses jazzmusik och en hel del annat.

Just som tidsspegel är den här filmen över huvud taget lysnde: här finns både bunnies och demonstranter med röda fanor, både arbetsliv – filmens manlige huvudrollsinnehavare Karl-Inge ”Charlie” Svensson (Bernt Lundquist) är lastbilschaffis – och gatuteater.

Också filmens språk – dess repliker – känns äkta. Särskilt gäller det omdömet den kvinnliga huvudrollsinnehavarainnan Pia (Solveig Ternström), som snackar på ett sätt som tjejer med Pias bakgrund gjorde på den tiden. Kanske är det här ett resultat av att Vilgot Sjöman lät sina båda huvudrollsinnehavare medverka i utformningen av manus.

”Lyckliga skitar” är mycket präglad av det tidiga sjuttiotalet, i nästan alla avseenden:

Den sexuella lössläppheten markeras inte bara genom bunnyshowen och bilder av mer eller mindre nakna damer – i det stycket känns den passerad, men vi måste förstås i första hand se den som en tidsspegel. Man måste dock nämna att det finns ett långt bastuavsnitt med nakna män också i den här filmen.

Filmen präglas vidare av tidens vilsenhet i fråga om beständiga relationer mellan en kille och en tjej: Filmens Pia är med barn och får tillfällig bostad hos Charlie, men hennes bostadssökande drar ut på tiden och ger inget resultat, och så visar det sig att Charlie kanske också i själva verket har kommit till en punkt där han söker en mer fast livspartner.

I yrkeslivet som lastbiloschaffis på en liten firma hamnar Charlie, efter att inledningsvis ha känt viss tvekan mot cubaentusiasterna med deras mer intellektuella bakgrund, till slut på de senares ståndpunkt – bara för att i stället hamna i konflikt med chefen och få sparken.

I frågan om parrelationen får den här filmen ett ganska roligt slut. När Charlie kommer hem och upptäcker att Pia är borta, förstår han, att hon har åkt in på BB för att föda det väntade barnet, men i kaoset där blir det snart klart, att Pia också uppvaktas av en annan man, den riktige fadern, också han utrustad med blombukett. Så det ser dystert ut för Charlie – men i en avslutande sekvens får man se honom som agitator, i bakgrunden påhejad av Pia med barnvagn.

Som tidsskildring, också som politisk tidsskildring, tycker jag den här filmen fungerar väl. Men lite synd är det att man på slutet hör en version av ”Internationalen” på ryska. Det är en pampig inspelning, men just den ryska samhällsvarianten stod inte så särskilt högt under den där epoken.