Norman, Birger: Utanikring

I sjuttiotalets Sverige kom, som en reaktion mot urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, en mäktig grön våg. Politiskt exploaterades den av det dåtida Centerpartiet, som under Thorbjörn Fälldins ledning ett slag nådde astronomiska höjder – det kan vara på sin plats att påminna om det nu, när samma parti går under benämningen Stureplanscentern.

Fast vurmen för det folkliga fanns under den här perioden verkligen inte bara hos det före detta Bondeförbundet. Också det kinainspirerade SKP, Sveriges kommunistiska parti, vurmade för ”folkets kultur”.

Gröna vågen hade faktiskt sina goda sidor. Bland annat ökade, generellt, intresset för fenomen som folkmusik och folkdans.

Och för folkligt berättande och dikt på dialekt.

Ett exempel på det senare är Birger Normans dikter på ångermanländska; jag ber där att få hänvisa till vad jag har skrivit ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Hans dikter på ångermanländska gavs ut av ett mycket alert regionalt förlag, CEWE/POOL, som också gav ut en rad andra böcker med förankring i lokalt kulturskapande och skrivna på dialekt.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari) skrev jag om ett par sådana böcker, utgivna 1976:

Vårt hemlands vilda tungomål

Jag har vuxit upp i Juniskär, Njurunda, utanför Sundsvall. Några av min barndoms somrar tillbragte jag i Berghamn på Ångermanlands höga kust. Lumpen har jag förstås gjort i Sollefteå.

Ändå måste jag erkänna, att jag ibland har svårt att klara språket i Rune M Lindgrens antologi ”De’ gror – de väx – å bonn går å gnol” med landsmålsdiktning från Norrbotten, Ångermanland, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

Säkert är jag ett offer för den rikssvenska kulturimperialismen.

För att inte avskräcka någon vill jag genast citera ett par dikter ur boken. Den inleds med Helmer Grundströms ”Langt nol i väla”:

Langt bort i helvitta,
langt nol i vála,
dra jag mitt dragspel
för várken i själa.
Báljen ä sprócken.
Å sprócken ä själa.
Lang nol i helvitta.
Lang bort i vála.

Boken har en stor spännvidd. Här finns J R Sundström (han med Janne Vängman) och Delsbostintan. Men här finns också en modern visdiktare som Ewert Ljusberg från Hede i Härjedalen. Den senare har skrivit följande elegi över en svårartad julafton:

Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Ongan sket i vôffeljönne,
i vöffeljönne,
ô klämd åt.

Jag antar att det inte är riktigt det här som SKP menar med ”folkets kultur”.

Även Birger Norman medverkar i den här boken. Dessutom utkommer han med egna dikter på ångermanländska, ”Utanikring”. ”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset”, skriver han i förordet. Det är ”ett språk närmare tungan än riksspråk och skrivspråk”. Han tror att det är ett utrycksfullare språk, därför att det är mindre nött.

Vare med det hur som helst. Men nog har Birger Norman åstadkommit dikter på ångermanländska som går rakt in i hjärtat; här ”Februari” som är lagom kort att citera:

Dimma driv.
Gråväre.
Blötmyrstråna.
Snön klabbe.
Kråka håse
däri risgrana.
Långt
tell vårdan.

Utgivare är Norrländska författarsällskapet under förlagsnamnet CEWE/POOL. Tyvärr har böckena fått en utstyrsel som för tankarna till ”Grönvåga” för att tala Normans språk. (”Å bortpå gammsåga ha dä vûrte miljö, höre ja dom säg. Ja, dä ä myttje.”)