Ekman, Hasse: På en bänk i en park

Hasse Ekman var mångsysslaren i svensk film: gjorde filmer i många olika genrer, ibland intressanta, ibland ganska mediokra, men de flesta var habilt hantverk.

Till den senare kategorin får man väl räkna hans försök från 1960 i deckargenren, ”På en bänk i en park”. Det är i hög grad hans film: han har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som teaterchefen Stig Brender. Han har till och med komponerat och skrivit texten till titellåten i filmen, där sjungen av Brenders hustru Lena (Lena Granhagen). (Den här låten hör verkligen inte till det bästa Ekman har gjort.)

Till filmens förtjänster hör att dess kriminalhistoria, i motsats till den i ett stort antal massproducerade svenska TV-deckare, är begriplig. Att man inte får se vad som egentligen händer när hans gamle skolkompis, den nyss utsläppte mentalpatienten Sam Persson (Bengt Ekerot), anfaller honom med en hammare är logiskt: annars hade ju en del av spänningen i resten av handlingen gått förlorad.

Storyn är inte alls oäven: Vad gör man av ett lik så att det inte kan kopplas till ett nattligt besök hos en själv? Storyn om att dumpa liket, sen komma i besittning av den dödes på en godsförvaring inlämnade väska och därefter göra sig av med den – väskan visar sig innehålla material som leder till Brender – plus hammaren är fiffigt uttänkt men innehåller några osannolika och för konstruerade element. Den väskstöld som följer på stölden av bilen med liket är en händelse för mycket på samma tema, och den blinde förbipasserande man, som sen uppträder som utpressare, är nog ett moment för mycket det också. Men greppet med de små söderindianerna som följer efter till soptippen är fiffigt.

Till den psykologiska delen av den här kriminalhistorien har fogats en ram av polisrutin, med Sigge Fürst som poliskomissarie Envall. Det här är ett djärvt grepp av Hasse Ekman, eftersom Fürst vid det här laget var mycket känd som komissarie Björk genom filmversionen av Kalle Blomkvist, men han gör utredarrollen med den äran. Envall (Fürst) lägger bit för bit i det här pusslet, som startar med att Brender låtsas att inte minnas någon Persson, långt mindre erkänner att han ens har träffat honom under senare år, men sedan bit för bit konfronteras med fakta som binder honom vid det i en park placerade liket.

Upplösningen är befriande, åtminstone för Brender. Han har i onödan försökt göra sig kvitt en man vars lik han hellre borde ha lämnat över direkt till polisen.