Forsberg, Lars Lennart: Henrietta

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

* * *

Också den här delen av Stig Claessons trilogi om mörkret som sänker sig över Sverige blev 1983 en film, signerad Lars Lennart Forsberg, kallad kort och gott ”Henrietta”. Det är den mörkaste delen i den här serien, vilket i filmen markeras av den framträdande roll en av vårfloden raserad bro har i handlingen. I handlingen i den här romanen är det en pinnsoffa – vem behöver sådana numera? – som har den symboliska roll något alltid har i den trilogi om tillståndet i Sverige ”Henrietta ska du också glömma” ingår i.

Till Lars Lennart Forsbergs förtjänster som filmmakare hör att han håller sig nära Stig Claessons grundstory. Janne Carlsson som porrshowdirektören Gustaf Rune Petterson är ett kongenialt val för rollen, och den av vårfloden lätt fotskadade hålkortsoperatrisen Henrietta Jakobsson spelas av Eva Kristin Jakobsson på ett sätt som gör att man förstår, att Petterson blir förälskad i henne.

Profilerna är annars flera i den här historien: konstnären Gotthard (som spelas av Svante Grundberg), lantbrukarparet Einar (Per Oscarsson och Sara (Claire Wikholm), den pensionerade apotekaren Höglund (Gunnar ”Knas” Lindkvist) och så markägaren och greven (Ulf Johansson).

I filmen är porrshowdelen lite mer nedtonad, men den skulle ju där också kännas mer utmanande än de delar som handlar om att dess manlige aktör, kallad ”fluktbög” men snarare exhibitionist, Kalle Svensson (Lars Dejert), mitt i porrshowen kastar ut kommunistiska slagord till publiken. Ett av hans glansnummer är till exempel att damer ur publiken hänger sina handväskor, vid ett tillfälle fyra stycken, på hans styva och rejäla könsorgan, där de dinglar kvar ända tills det går för honom. I filmversionen förekommer därför hans tre kvinnliga scenpartners mer som kulisser på andra sidan vårfloden.

Men det är dem Petterson tar sig över till, innan det forsande vattnet slutgiltigt tar de sista resterna av bron. Kvar på andra sidan finns Henrietta, som väckte starka känslor både av kärlek och förvirring hos honom. Men henne ska han alltså snart också komma att glömma.