Wilder, Billy: I hetaste laget

Billy Wilders ”I hetaste laget” (”Some Like It Hot”, 1959) är en i många avseenden suverän komedi.

Historien börjar i förbudstidens (1929) Chicago, bland gangsters som inte drar sig för att avrätta konkurrenter, som på ett eller annat sätt har rubbat den ordning som råder i de här kriminella kretsarna. I samband med en sådan gruppavrättning råkar två musiker, saxofonisten Joe (Tony Curtis) och basisten Jerry (Jack Lemmon) bli vittnen, men trots att de lovar att inte skvallra är de redan på förhand dödsdömda. Mer med hjälp av tur än på grund av skicklighet lyckas de med en hårsmån undkomma döden; endast Jerrys bas blir träffad av kulspruteelden.

De här båda har förgäves försökt få jobb via en artistförmedling men där fått veta att de enda lediga platserna aktualiter finns i en damorkester, som ska spela på en badort i Florida.

Eftersom de nu traktar efter de här jobben inte bara av försörjningsskäl – det gäller också att komma undan den beväpnade spritmaffia som jagar dem – klär de ut sig till damer och får då förstås de eftertraktade jobben. Det gäller bara att raka inte bara hakan utan också benen och så förställa rösten så gott man kan – perukerna och de falska tuttarna måste förstås också hållas på plats.

Men så snart de har konfronterats med det här tjejbandet, uppstår förstås komplikationer: Joe blir upp över öronen förälskad i sångerskan i bandet, Sugar Kane (Marilyn Monroe). Som man kan ana av det jag redan har avslöjat om intrigen är det här också en musikfilm, där särskilt Marilyn Monroes insjungning av ”I Wanna Be Loved By You” har gått till musikhistorien.

Av det här skulle man, i en senare och mer frigjord tid, ha kunnat göra en betydligt mer ekivok historia, men vi får inte glömma, att filmen gjordes i 1950-talets USA, där sex i film var många gånger mer förbjudet än våld i film. Wilder balanserar skickligt på den gräns som hade satts: trots en spritfest med alla damerna i de utklädda herrarnas sovvagn, fär man bara se en skymt av Marilyn Monroes ena lår. Och kyskhetskoden efterföljs också senare, när Curtis, nu i skepnad av en stiligt uniformerad miljonär, uppvaktar Sugar (Monroe), bland annat ombord på den yacht han har lagt rabarber på, medan hans till kvinna utklädde kompis (Lemmon) har lurat dess ägare Osgood Fielding III (Joe E Brown) att gå ut och dansa. Den stackars Daphne (Jerry) får dansa tango i timmer med oljemiljonären/yachtägaren för att hålla honom borta från båten.

Oturligt nog för våra musikervänner dyker plötsligt gangstrarna från chicagomassakern upp på just det här hotellet, där det ska äga rum ett maffiakonvent. Josephine och Daphne förefaller på något sätt bekanta för de här skurkarna, och när de båda musikerna försöker smita från hotellet, fortfarande iklädda damkläder, och maffian får syn på dem genom ett fönster, går det upp en talgdank för bovarna, som inleder en vild klappjakt på liv och död på dem, upp och ner, kors och tvärs genom hotellet. De båda musikerna undkommer genom att gömma sig under ett långbord med till golvet nedhängande bordduk, men tablå: runt bordet sätter sig hela gangstergänget i ett slags tribunal. Den ändar även den här gången i massavskjutning av de gangsters som anklagas för att inte ha skött sina kort, bland annat inte ha lyckats döda de farliga vittnena/musikerna.

Ny kalabalik – men Joe/Josephin och Jerry/Daphne lyckas ta sig ut på kajen och där lägga rabarber på en roddbåt, som kan ta ut dem till yachten, och i sista sekunden kommer även Sugar och hoppar ombord.

Att nu Sugar accepterar Joe fastän han inte är någon miljonär kommer inte som någon överraskning. I femtitalsfilmer måste det finnas ett element av riktig kärlek.

Intressantare är miljonären Osgood reaktioner, när Daphne försöker krångla sig ur den situation som har uppstått. Daphne/Jerry börjar försiktigt med att hon ju röker så förbannat mycket och därefter, när inte det biter, med att säga att hon inte kan få på sig Osgoods mors brudklänning. Inte ens argumentet att hon inte kan få barn biter. Filmens klimax är när Daphne till slut sliter av sig peruken och med manlig röst säger ”Jag är man!”. Varvid Osgood säger filmens allra sista replik: ”Well… nobody ’s perfect”.