Lindsay, Howard & Crouse, Russel: Sound of Music

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenvesion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.