Hitchcock, Alfred: Psycho

När Alfred Hitchcocks ”Psycho” kom 1960, väckte den våldam uppmärksamhet, både för att den i motsats till många andra av Hitchcocks filmer inte balanserade skräcken med humor och för att dess mordscener – framför allt då den centrala duschscenen – var så utstuderat skrämmande.

”Psycho” hade som så ofta hos Hitchcock en litterär förlaga, men den är för länge sedan glömd, medan Hitchcocks filmversion räknas till filmhistoriens mästerverk.

Historien börjar ganska ordinärt, med att vi blir bekanta med det älskande paret Marion Crane (Janet Leigh) och Sam Loomis (John Gavin). Deras kärlek ser emellertid ganska hopplös ut, eftersom Loomis’ ekonomi är undergrävd bland annat av underhåll till en tidigare hustru.

Crane jobbar på en mäklarfirma, och när en kund betalar 40.000 dollar kontant, griper hon tillfället: i stället för att, som chefen vill, sätta in pengarna på banken, avviker hon med pengarna, tar bilen från Phoenix, Arizona, där hon bor och arbetar, till Californien, där hennes fattige älskare finns.

Omedelbart börjar Hitchcock nu skruva upp tittarnas förväntningar på att något kommer att gå på tok. Den trötta Crane sover över i bilen och väcks av en polis, vars nyfikenhet kittlas av Cranes uppenbara nervositet. Med hjälp av de stulna pengarna byter hon då bil – men där är ju den efterhängsna polisen igen!

I störtregn och mörker kör hon in på en sidoväg och hittar till slut ett motell, som visserligen är öppet men verkar vara folktomt; det tar till och med en stund innan hon får kontakt med ägaren, Norman Bates (Anthony Perkins), en ung och som det förefaller sympatisk man. Hon får ett rum bredvid kontoret och skriver in sig i liggaren under falskt namn.

Motellinnehavaren erbjuder henne också smörgåsar att äta. Innan dessa serveras, hör hon på avstånd Bates gräla med en kvinna, uppenbarligen hans mor, som inte vill att sonen ska befatta sig med den kvinnliga gästen. Men hon får sina smörgåsar och äter dem i sällskap av Bates, som hon till att börja med för en vänlig konversation om ditt och datt. Bland annat får hon veta att motellet sällan har några gäster, detta eftersom den stora bilvägen har fått ny sträckning.

Men dessutom är det något annat som hindrar Bates från att hitta ett nytt motell med bättre läge. Av vad han säger om modern drar Crane slutsatsen, att hon är sjuk, möjligen mentalsjuk, och när Crane då antyder möjligheten av att placera henne på institution, förstår man av Bates’ reaktion att det nog också kan finnas problem med hans eget psyke. Hur som helst vill han inte att Crane ska träffa modern.

När Crane drar sig tillbaka till sitt rum, vägg i vägg med kontoret, får vi på nytt en hint om att allt inte står rätt till med Bates: Han tar ner en tavla från väggen och kikar genom ett hål i väggen in på Crane som håller på att klä av sig.

Fortfarande spelar Hitchcock här på gränsen för vad som inte är helt ovanligt för unga män som får chansen: Kanske är han bara en Peeping Tom.

Marion Crane vill duscha innan hon lägger sig och låter det varma vattnet njutningsfullt strila över kroppen. Genom duschdraperiet mer anar än ser man då en gestalt komma in genom badrumsdörren, och på det följer en serie knivhugg och hennes skrik innan hon sjunker ner i badkaret, där hennes blod blandas med duschvattnet.

Därmed är, på ett mycket tidigt stadium av filmen, filmens kvinnliga stjärna Janet Leigh avförd ur handlingen.

Bara en kort stund till ser vi konturerna av hennes kropp, i duschdraperiet som hon har rivit ner, lagd där av Bates, som kommer in i badrummet och hittar henne där. Han lastar sen in hennes döda kropp och hennes tillhörigheter (inklusive det tidningspaket som han inte vet innehåller resten av de 40.000 dollarna) i hennes bil och kör den till ett närbeläget träsk, där vi får se bilen, efter en typiskt hitchcocks tvekande paus, sjunka ner under ytan. Bates återvänder till hotellet och städar ur det blodiga badrum där hon har tagits av daga. Av den sinnessjuka modern, tror publiken på det här stadiet.

Under tiden har mäklarfirman, där Crane arbetade, engagerat en privatdetektiv, Milton Arbogast (Martin Balsam), för att spåra Crane i hopp om att hon ska vara beredd att lämna tillbaka de stulna pengarna.

Också Marion Cranes syster Lila Crane (Vera Miles) söker henne, ganska logiskt hos älskaren Sam Loomis. Arbogast skuggar henne dit, i tron att Marion och pengarna finns där. Han misstänker först Sam för att vara i maskopi med Marion men hittar sen också ett annat spår, det som leder till Bates’ motell. Bates förnekar först all kännedom om Marion men tvingas till slut medge att hon sov över där en natt men for vidare tidigt nästa morgon. När Arbogast blir alltför närgånget nyfiken, bland annat på hans mamma, ber Bates honom i ganska bryska ordalag att ge sig i väg, vilket bara sporrar detektivens nyfikenhet.

Han låtsas ge sig i väg men ringer Sam och Lila och säger, att han ska ta sig en titt också på ägarens bostadshus. Han tar sig in i det olåsta huset och börjar se sig omkring i en miljö som pendlar mellan museum och skräckkabinett. Plötsligt hör man ett skri som associerar till de många uppstoppade fåglarna, verk av unge Bates, och en gestalt som man uppfattar som ett mellanting mellan kvinna och rovfågel kastar sig över honom och dödar honom med knivhugg.

Sam och Lila blir snart oroliga: Arbogast hade lovat att återvända inom en timme men hörs inte av. De kontaktar polisen, som dock avfärdar dem, bland annat med motiveringen att Bates’ mor, som Arbogast hade talat med dem om i telefon, för länge sedan var begraven efter det att hon och hennes älskare hade hittats döda – de hade uppenbarligen själva tagit livet av sig.

Sam och Lila beslutar sig då för att själva åka till Bates’ motell för recognosering. De låtsas vara ett par och får rummet längst bort från kontoret och det rum där Lilas syster Marion bodde. När de i smyg undersöker det senare rummet, hittar de i toaletten en papperslapp, den där Marion hade dragit av sina utgifter från de 40.000 hon hade stulit. De ser också att duschdraperiet saknas.

När de kommer ut, står Bates i kontorsdörren, och Sam börjar, så småningom i allt hårdare ordalag, ansätta honom med frågor. När situationen blir allt otrevligare för Bates och han samtidigt upptäcker, att Lila är borta, slår han Sam medvetslös.

Under tiden har Lila tagit sig upp till Bates’ boningshus och börjat leta. När hon genom fönstret ser Bates komma springande, gömmer hon sig nere i källaren. Och där ser hon en kvinna sitta i en gungstol. Kvinnans rygg är vänd mot henne, och när Lila påkallar hennes uppmärksamhet genom att ta på henne, rubbas kvinnan ur sitt sittläge: mot Lila grinar en dödskalle och en mumifierad kropp, klädd i kvinnokläder.

Hon skriker av fasa – och blir i samma ögonblick knivöverfallen av en annan, rovgirig gestalt, Bates, klädd i kvinnokläder och peruk.

De dödande knivhuggen förhindras i sista ögonblicket av Sam, som har vaknat till liv igen.

Alltsammans förklaras sen, för de återstående levande hjältarna och oss i publiken, av en psykiater: Det är Norman Bates som är sinnessjuk och som i ett anfall av svartsjukeliknande pervers moderskärlek har dödat både modern och hennes älskare; moderns kropp har han sen före begravningen bytt ut mot lagom tung ballast i kistan. Sen har han, tillsammans med moderns döda kropp, levt ensam på motellet: ömsom varit sig själv, sonen, ömsom upplevt sig vara modern, till och med talat med hennes röst. Det var i rollen av modern – nu var det hon som var perverst svartsjuk – han knivhögg Marion Crane, rivalen, till döds.

När vi i filmens slut lämnar Norman Bates i hans cell hos polisen, har rollen som moder helt tagit över. Han talar helt och hållet som en kvinna. Och modersidentifikationen är så stark, att han som nu är hon till och med anklagar sonen för morden.

Behöver jag tillägga att Anthony Perkins i den här filmen gör en helt fantastisk rollprestation?