Eriksson, Kjell: Simma i mörker

När jag läser deckare har jag en förkärlek för lite udda böcker, vars agerande, miljöer och intriger ger någonting mer än den där utstuderat konstruerade spänningen som tycks locka så många deckarläsre. Kort sagt: böckerna ska också ha andra kvalitéer än spänningsmomentet för att locka mig.

Av just de här skälen har jag läst och gillat Kjell Erikssons polisromaner, detta trots att de ofta har brutit mot de etablerade reglerna för deckargenren. Whodunit har inte alltid varit de här deckarnas signum – enligt gängse normer har vi ibland alldeles för tidigt fått veta vem som var den skyldige – och det har också hänt att vi har kommit mördaren så nära, att vi har förstått hans motiv, någon gång kanske till och med lite mer. Och Eriksson har låtit oss få möta människor och miljöer, som inte är så vanliga i spänningsvärlden. Den som vill läsa mer om de här deckarna kan gå vidare till Kulturspegeln, Deckare.

Många av miljöerna, hämtade från olika delar av Uppsala och Uppland, har jag av naturliga skäl varit bekant med, och när jag nu har läst hans ”Simma i mörker” (Ordfront, 2012), har jag fått ytterligare nycklar: på flera ställen berättar han om verkliga människor och händelser som han har vävt in i sina kriminalromaner.

Den här memoarboken, av Eriksson själv betecknad som ”En självbiografisk klassresa”, är intressant i båda nämnda avseendena, som självbiografi och för sitt klassperspektiv. Dock är den också problematisk i båda avseendena.

Som självbiografi är den fragmentarisk och, framför allt, okronologisk – läsaren får själv lista ut tidsaxeln i den.

Jag kommer själv från arbetarklass och känner stor sympati för att Eriksson, uppvuxen i en genuin arbetarmiljö här i Uppsala, har kvar det klassperspektiv på livet som fanns i det Almtuna han växte upp i. Men de flesta i den miljö han växte upp i var sossar, och han själv var, om än under en mycket kort period, med I SSU; 1968 gick han också i det socialdemokratiska Första maj-tåget.

Som många andra sögs han med i den revolutionära våg som kom med FNL-grupperna och de nya kommunistiska grupperingar som bildade det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster. Så småningom gör han upp också med det maoistiska KFML/SKP, som han blev aktiv i, men jag tycker inte att han egentligen ger någon ordentlig förklaring till varför han för egen del lämnade socialdemokratin.

Några kända socialdemokratiska rikspolitiker får sina fiskar varma, men bara i en hatuppräkning – de hör inte till mina favoriter heller, men Kjell Erikssons problem är att så många av de av honom nämnda fick en politisk roll värd att tala om först långt efter det att han själv hade lämnat socialdemokratin. Några av SSUarna från hans egen tid – jag känner dem alla – nämner han vid efternamn, dock utan att egentligen säga något annat om dem än att de inte kunde hålla honom kvar men själva senare fick politiska förtroendeuppdrag, och en lite äldre SSUare, den nyligen avlidne Kjell Johansson, i boken benämnd KJ, skildrar han rent av med sympati.

Över huvud taget förstår jag inte vitsen med att benämna ett stort antal av de omnämnda personerna med initialer – för mig som deckarläsare är det ju ändå ganska lätt att lista ut att HN = Håkan Nesser. Dessutom: Nesser omnämns ju med sympati, medan Kerstin Ekman, som Eriksson är kritisk mot, omnämns med namn. Och på tal om deckarförfattare förstår jag inte Kjell Erikssons slängar mot Arnaldur Indriðason, som för övrigt skriver lika egensinniga och läsvärda deckare som Eriksson själv.

I andra avseenden kan Kjell Eriksson vara knivskarp. Jag är genom lång och trägen forskning ganska förtrogen med 1960- och 1970-talens vänstergrupperingar och har också gett ut både häften och böcker om dessa, men i ett fall, Arbetarlistan, till vars bildande Kjell Eriksson mycket aktivt bidrog, lägger han nu fram en mycket intressant redogörelse, som framför allt förklarar den här partibildningens snabba nedgång och fall.

Också hans, om än fläckvisa, skildring av ett delvis redan svunnet Arbetaruppsala och enskilda människor där är värdefull, särskilt för oss uppsalabor.

Själv har Kjell nu lämnat sitt Uppsala; han bor växelvis i Brasilien och Spanien. (Och han har genom åren vid det här laget hunnit vistas också i många andra länder, vilket framgår både av självbiografin och av miljöerna i flera av deckarna.) Han har sålt villan och redan dess förinnan också sin plantskola – han berättar för övrigt i sin memoarbok om hur han länge växlade mellan å ena sidan anläggningsarbete och arbete i handelsträdgård utomhus och å andra sidan sitt författande.

Dess förinnan hade den här stadskillen under en lång period arbetat inom Lantarbetareförbundet.

Jag känner honom en smula – vi var för några år sen samtidigt aktiva inom Ordfront i Uppsala, han som ordförande, jag som kassör – och vi fick, trots våra olika politiska utgångspunkter, ett mycket bra förhållande till varann, men det betyder inte, att jag i alla avseenden förstår mig på honom ens efter den här självbiografiska boken.

Varför kan han aldrig slå sig till ro för gott någonstans? Varför har han bytt kvinnlig partner så många gånger? (Jag har träffat en av dem några gånger, men i den här boken nämner han ett antal.) Varför tröttnar han på organisationer och sammanhang han har hört hemma i?

Jag har under läsningen av den här memoarboken någon gång funderat över om några drogintensiva år strax efter mitten på sextiotalet – han skriver själv om dem – plus senare, ibland inte särskilt måttfullt, alkoholbruk kan ha bidragit till den här eviga oron, men jag tror att de kanske snarare också de är symtom på något slags inre oro, den som både i unga år fick honom att, trots en uppenbar begåvning, vända ryggen till skolan och den som alltså senare i livet har fått honom att hoppa från tuva till tuva, vid ett tillfälle – som han själv skriver om – också att bli intagen på Ulleråker.

Bli inte förbannad nu, Kjell! Jag gillar dig, även om jag har en del frågetecken kring delar av innehållet i den här boken.